1 kap. Bestämmelser om värderingen

Beteckningar i denna förordning, som används också i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), har samma innebörd i denna lag.

Riktvärde skall bestämmas för värderingsenhet. För olika slag av värderingsenheter skall riktvärden finnas för skilda förhållanden beträffande de i 8--15 kap. fastighetstaxeringslagen (1979:1152) föreskrivna värdefaktorerna. Riktvärdena skall bestämmas med utgångspunkt i de riktvärdeangivelser som enligt 7 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen för varje värdeområde skall redovisas på riktvärdekartor, i tabeller och på sätt anges i detta kapitel. En tabell skall innehålla 1. riktvärden för en värderingsenhet (riktvärdetabell) eller 2. relativa värden för en värderingsenhet, en byggnad eller byggnadsdel, ett hektar, en kvadratmeter eller en kubikmeter (relationstabell) eller 3. endera av kapitaliseringsfaktorer, exploateringsfaktorer, brytningsfaktorer, nedräkningsfaktorer, omräkningsfaktorer eller storleksfaktorer. Beräkningsgången för bestämmande av riktvärde skall i fall som avses i andra stycket vid punkterna 2 och 3 som regel anges särskilt genom en formel. Förordning (1993:1044).

Förekommer inom olika värdeområden skilda värdenivåer för samma byggnadstyp eller ägoslag skall värdenivån anges i förhållande till värdet av sådan normenhet som anges i 8 kap. 2 §, 9 kap. 2 §, 10 kap. 2 §, 11 kap. 3 och 7 §§, 13 kap. 2 § och 14 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och uttryckas genom en nivåfaktor. Har för en typ av värderingsenhet upprättats flera riktvärdetabeller eller relationstabeller med olika värden för samma kombinationer av klassindelningsdata, skall om inte annat sägs i tredje stycket, i riktvärdeangivelsen eller på annat sätt anges vilken tabell som inom ett värdeområde skall användas för att bestämma riktvärdet. För tomtmark och exploateringsmark avseende hyreshus anges värdenivån i riktvärdeangivelsen genom det i 12 kap. 1 § tredje stycket fastighetstaxeringslagen föreskrivna värdet av en kvadratmeter byggrätt och för tomtmark och exploateringsmark för industribyggnad eller övrig byggnad genom det i samma bestämmelse föreskrivna värdet av en kvadratmeter tomtmark eller byggrätt. För täktmark anges värdenivån i riktvärdeangivelsen genom det enligt 12 kap. 8 § andra stycket fastighetstaxeringslagen föreskrivna värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet. Förordning (1993:1044).

Exploateringsfaktor enligt 12 kap. 7 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), brytningsfaktor enligt 12 kap. 9 § och riktvärde enligt 15 kap. 5 § samma lag skall bestämmas med utgångspunkt i en kalkylränta av fem procent. Förordning (1993:1044).

Överstiger värde av värderingsenhet 5 000 000 kronor, skall det avrundas nedåt till hela 200 000-tal kronor. Överstiger sådant värde 25 000 000 kronor, skall det avrundas nedåt till hela miljoner kronor. Detta gäller även egendom för vilken särskilda värdeserier fastställts. Justering för säregna förhållanden enligt 7 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall, för värderingsenhet med värde överstigande 5 000 000 kronor avse hela 200 000-tal kronor och för värderingsenhet med värde överstigande 25 000 000 kronor hela miljoner kronor. Förordning (1993:1044).

har upphävts genom förordning (1993:1044).

För småhus ingående i småhusenhet skall upprättas tabeller för grund- och marginalvärden (SV-tabeller) och tabeller för nedräkningsfaktorer (SN-tabeller). SV-tabeller skall utvisa värden för nybyggda småhus vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna storlek och standard och i en värdenivå vid vilken ett småhus enligt 8 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 100 000 kronor. Det skall finnas 31 skilda värdenivåer för nybyggda småhus. De erhålls genom att värdena i en SV-tabell multipliceras med S-nivåfaktorer. Dessa skall vara 1.50, 1.60, 1.70, 1.80, 1.90, 2.00, 2.20, 2.40, 2.60, 2.80, 3.00, 3.25, 3.50, 3.75, 4.00, 4.25, 4.50, 4.75, 5.0, 5.5, 6.0, 6.5, 7.0, 7.5, 8.0, 8.5, 9.0, 9.5, 10.0, 11.0, och 12.0. Det skall upprättas tre SV-tabeller. Dessa skall avse S-nivåfaktorerna 1.50--4.5 0, 4.75--6.5 respektive 7.0--12.0. SN-tabeller skall utvisa nedräkningsfaktorn för icke nybyggda småhus vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna ålder och standard. Det skall upprättas sex SN-tabeller avseende olika åldersinverkan på värdet. Tabellerna skall betecknas med procenttalen 40, 45, 50, 55, 60 och 65. Dessa beräknas med utgångspunkt från värdet av ett småhus enligt 8 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen. Procenttalen visar den andel härav som utgörs av värdet av ett motsvarande småhus som är 20 år gammalt. Procenttalen för åldersinverkan skall, i fråga om S-nivåfaktorerna 1.50--4.50, vara 40, 45, 50 och 55, i fråga om S-nivåfaktorerna 4.75--6.5, vara 45, 50, 55 och 60 samt i fråga om S-nivåfaktorerna 7.0--12.0, vara 50, 55, 60 och 65. SV- och SN-tabellerna skall utformas och värdefaktorerna storlek, ålder och standard klassindelas på sätt som anges i bilaga 1. Förordning (1991:1262).

För småhus ingående i lantbruksenhet gäller bestämmelserna i 7 §. För sådant småhus skall dock klassindelningen av värdefaktorn ålder i SN-tabellerna i bilaga 1 ändras så att den klass som omfattar värdeåret 88 och värdeåren därefter delas i en klass omfattande värdeåren 88 och 89 och i en annan klass omfattande värdeåret 90 och värdeåren därefter. Förordning (1991:1262).

För hyreshus skall upprättas en tabell (HK-tabell) över kapitaliseringsfaktorer som utvisar värderelationerna mellan byggnader tillhörande olika åldersklasser men med samma hyra. Tabellen skall för varje åldersklass ange relativa kapitaliseringsfaktorer vid olika H-nivåfaktorer och vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorn lägenhetstyp. För byggnader med värdeår 1992--99 skall faktorn vara 1. Det skall finnas 15 skilda värdenivåer för hyreshus. De erhålls genom att de värden som beräknas med ledning av hyra och tillämplig kapitaliseringsfaktor multipliceras med H-nivåfaktorer. Dessa skall vara 2,5, 3,0, 3,5, 4,0, 4,5, 5,0, 5,5, 6,0, 6,5, 7,0, 7,5, 8,0, 8,5, 9,0 och 9,5. H-nivåfaktorn kan bestämmas olika för bostäder och lokaler inom ett värdeområde. HK-tabellen skall utformas och värdefaktorerna ålder och lägenhetstyp klassindelas på sätt anges i bilaga 2. Förordning (1993:1044).

Riktvärden för värderingsenheter omfattande hyreshus bestäms och redovisas enligt följande formel. R = N x H x f där R = riktvärdet, N = H-nivåfaktorn för värdeområdet, H = hyran och f = kapitaliseringsfaktorn enligt HK-tabellen. Förordning (1993:1044).

Värdefaktorn byggnadskategori skall indelas i klasser på följande sätt och de tabeller som enligt 10 § skall tillämpas för klasserna betecknas enligt följande: Klass Benämning Tabell 11 Djurstall, logar, lador, maskinhallar, gårdsverkstäder, lagerhus för potatis, trädgårds- produkter, foder eller andra förnödenheter och liknande byggnader med värdeår före 1960. E 1G, E 1T 21 Djurstall för nötkreatur, värdeår 1960--. E 2 23 Djurstall för svin, värdeår 1960--. E 3 24 Djurstall för fjäderfä, värdeår 1960--. E 4 25 Djurstall för får och getter, värdeår 1960--. E 5 26 Djurstall för hästar, värdeår 1960--. E 6G, E 6T 27 Djurstall för mink, räv och liknande, värdeår 1960--. E 7 31 Loge, lada och liknande, värdeår 1960--. E 8G, E 8T 32 Maskinhall, gårdsverkstad och liknande, värdeår 1960--. E 9G, E 9T 33 Gårdslager för potatis, trädgårdsprodukter, foder eller andra förnödenheter och liknande, värdeår 1960--. E 10G, E 10T 42 Spannmålslager E 11 44 Ensilagesilo E 12 51 Växthus, typ friliggande E 13G, E 13T 52 Växthus, typ blockhus E 14G, E 14T 53 Enklare växthus E 15G, E 15T 60 Övriga ekonomibyggnader Förordning (1991:1262).

För ekonomibyggnader skall upprättas 23 relationstabeller (E-tabeller). För var och en av byggnadskategorierna 11, 26, 31--33 och 51--53 skall två E-tabeller finnas, en med G betecknad tabell avsedd för glesbygdsförhållanden och en med T betecknad tabell avsedd för tätortsinfluerade områden. För byggnadskategorierna 21--25, 27, 42 och 44 finns endast en tabell för varje klass. E-tabellerna skall ange det relativa värdet av en värderingsenhet vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna storlek, ålder och beskaffenhet. De relativa värdena i E-tabellerna skall bestämmas i en värdenivå vid vilken värdet av en ekonomibyggnad enligt 10 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor. Det skall finnas 12 värdenivåer för ekonomibyggnader. De erhålls genom att värdena i E-tabellerna multipliceras med E-nivåfaktorer. De skall vara 100, 150, 200, 250, 300, 350, 400, 450, 500, 600, 700 och 800. E-tabellerna skall utformas och värdefaktorerna storlek, ålder och beskaffenhet klassindelas på sätt framgår av bilaga 3. Förordning (1991:1262).

Riktvärdena för värderingsenheter omfattande en eller flera ekonomibyggnader eller del av ekonomibyggnad bestäms och redovisas enligt följande formel. R = N X Fe där R = riktvärdet, N = E-nivåfaktorn för värdeområdet och Fe = relativa värdet enligt E-tabellen vid tillämplig storlek, ålder och beskaffenhet. Förordning (1991:1262).

För industribyggnader och övriga byggnader, värderade enligt avkastningsmetoden, skall upprättas en tabell (IK-tabellen) över kapitaliseringsfaktorer och fyra tabeller (IH-tabeller) över relativa hyror. IK-tabellen skall utvisa värderelationerna mellan byggnader tillhörande olika åldersklasser men med samma hyra. Tabellen skall för varje åldersklass ange relativa kapitaliseringsfaktorer. För byggnader med värdeår 1992--99 skall faktorn vara 1. IH-tabellerna skall utvisa relativa hyror per kvadratmeter vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna ålder, standard och lokaltyp. För nybyggda produktionslokaler med normal standard skall den relativa hyran vara 100. Det skall finnas 24 skilda värdenivåer för industribyggnader och övriga byggnader värderade enligt avkastningsmetod. De erhålls genom att de värden som beräknats med ledning av storlek, relativ hyra per kvadratmeter och tillämplig kapitaliseringsfaktor multipliceras med I-nivåfaktorer. Dessa skall vara 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 14, 16, 18, 20, 22, 24, 26, 28, 30, 32, 34, 36, 38, 40, 45 och 50. I-nivåfaktorn bestäms lika för alla lokaltyper inom ett värdeområde. IH- och IK-tabellerna skall utformas och värdefaktorerna ålder, lokaltyp och standard klassindelas på sätt som anges i bilagorna 6 och 7. Förordning (1993:1044).

Riktvärden för värderingsenheter omfattande industribyggnader och övriga byggnader värderade enligt avkastningsmetoden bestäms och redovisas enligt följande formel. R = N x A x h x f där R = riktvärdet, N = I-nivåfaktorn för värdeområdet, A = lokalens yta, h = relativhyran i kronor per kvadratmeter enligt för värdeområdet rekommenderad IH-tabell och f = kapitaliseringsfaktorn enligt IK-tabellen. Förordning (1993:1044).

För industribyggnader och övriga byggnader som inte är belägna på mark för elproduktionsenhet och som skall värderas enligt produktionskostnadsmetoden, skall en tabell för bestämmande av nedräkningsfaktorn (IN-tabell) upprättas. Tabellen skall utvisa nedräkningsfaktorn för skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna ålder, byggnadskategori och ortstyp. Beträffande värdefaktorn byggnadskategori skall tre klasser finnas. Till klass 1 skall hänföras byggnader vars ekonomiska livslängd understiger 20 år, till klass 2 byggnader med en ekonomisk livslängd av 20--30 år och till klass 3 byggnader med en ekonomisk livslängd över 30 år. Värdefaktorn ortstyp skall indelas i fyra klasser. Varje kommun eller församling skall hänföras till en sådan klass. För industribyggnader och övriga byggnader, värderade enligt produktionskostnadsmetoden, bestäms värdenivån genom indelningen i ortstyp. IN-tabell skall utformas och värdefaktorerna ålder, byggnadskategori och ortstyp i övrigt klassindelas på sätt anges i bilaga 8. Tabell för omräkningsfaktor för annan industri än elproduktionsenhet (IO-tabell) skall utformas och värdefaktorn ålder klassindelas på sätt anges i bilaga 10. Förordning (1993:1044).

Riktvärdet för värderingsenhet omfattande industribyggnader och övriga byggnader värderade enligt produktionskostnadsmetoden bestäms och redovisas enligt följande formel. R = 0,75 x Å x F där R = riktvärdet, Å = återanskaffningskostnaden enligt 5 kap. 6 § andra stycket fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och F = nedräkningsfaktor enligt IN-tabell. Förordning (1993:1044).

För åkermark och betesmark skall upprättas sex relationstabeller (J-tabeller) och en tabell över storleksfaktorer för åker- och betesmark (JS-tabell). J-tabellerna skall utvisa relativa hektarvärden av åkermark vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna beskaffenhet och dränering och av betesmark vid olika beskaffenhet. De relativa värdena i J-tabellerna skall bestämmas i en värdenivå vid vilken ett hektar åkermark enligt 13 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor. JS-tabellen skall utvisa storleksfaktorn vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorn storlek och för olika grader av storleksinverkan. Storleksfaktorn skall vara 1.0, då värderingsenhetens areal är 10 hektar eller mer. Det skall finnas 28 skilda värdenivåer för åker- och betesmark. De erhålls genom att relativvärdena i en J-tabell multipliceras med J-nivåfaktorer. Dessa skall vara 1.0, 1.5, 2.0, 2.5, 3.0, 3.5, 4.0, 4.5, 5.0, 6.0, 7.0, 8.0, 9.0, 10.0, 11.0, 12.0, 14.0, 16.0, 18.0, 20.0, 22.0, 24.0, 26.0, 28.0, 30.0, 35.0, 40.0 och 45.0. J-tabell nr 1 (tabell J1) skall användas då värdenivån bestäms av J-nivåfaktorern a 1.0--5.0, tabell J2 av faktorerna 6.0--9.0, tabell J3 av faktorerna 10.0--18.0, tabell J4 av faktorerna 20.0--28.0, tabell J5 av faktorerna 30.0--35.0 och tabell J6 av faktorerna 40.0--45.0. J-tabeller skall utformas och värdefaktorerna beskaffenhet och dränering klassindelas på sätt framgår av bilaga 4. JS-tabellen skall utformas och värdefaktorn storlek klassindelas på sätt framgår av bilaga 4 för de däri angivna graderna av storleksinverkan. Förordning (1991:1262).

Riktvärden för värderingsenheter omfattande åkermark eller betesmark bestäms och redovisas enligt följande formel. R = N X Fj X A X S där R = riktvärdet, N = J-nivåfaktorn för värdeområdet, Fj = relativa hektarvärdet enligt J-tabell vid tillämplig beskaffenhet och dränering för åkermark och tillämplig beskaffenhet för betesmark, A = areal i hektar av värderingsenheten och S = storleksfaktorn enligt JS-tabellen vid tillämplig areal och grad av storleksinverkan. Förordning (1991:1262).

För skogsmark omfattande mindre än 20 hektar skall upprättas en relationstabell (skogstabell M) och en tabell över storleksfaktorer för skogsmark. Skogstabell M skall ange relativa hektarvärden av skogsmark belägen i olika delar av landet och vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorn virkesförråd. De relativa värdena i skogstabell M skall bestämmas i en värdenivå vid vilken ett hektar genomsnittlig skogsmark enligt 14 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor. Med genomsnittlig skog skall avses skogsmark tillhörande godhetsklass C och kostnadsklass 5. Genomsnittsskogen antas sakna lövträd medan virkesförråd barrträd och grovskogsprocent i olika regioner skall antas uppgå till följande belopp. Region Virkesförråd Grovskogs- barrträd procent skogskubik- meter per hektar 1 Gotlands, Jämtlands, 65 35 Västerbotten och Norrbottens län 2 Kopparbergs, Gävleborgs 105 45 och Västernorrlands län 3 Stockholms, Uppsala, 115 55 Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län 4 Jönköpings, Kronobergs 135 55 och Kalmar län 5 Blekinge, Kristianstads, 115 55 Malmöhus och Hallands län Tabellen över storleksfaktorer för skogsmark skall utvisa storleksfaktorns storlek vid skilda förhållanden beträffande skogsmarkens areal och värdeområdets belägenhet. Det skall finnas 28 skilda värdenivåer för skogsmark. De erhålls genom att relativvärdena i skogstabell M multipliceras med skogsnivåfaktorer. Dessa skall vara 1.0, 1.5, 2.0, 2.5, 3.0, 3.5, 4.0, 4.5, 5.0, 6.0, 7.0, 8.0, 9.0, 10.0, 11.0, 12.0, 14.0, 16.0, 18.0, 20.0, 22.0, 24.0, 26.0, 28.0, 30.0, 35.0, 40.0 och 45.0. Skogstabell M skall utformas och värdefaktorerna läge och virkesförråd klassindelas på sätt framgår av bilaga 5a. Tabellen över storleksfaktorer för skogsmark skall utformas och faktorerna för areal och värdeområdets belägenhet klassindelas på sätt framgår av bilaga 5a. Förordning (1991:1262).

Riktvärde för en värderingsenhet skogsmark omfattande mindre än 20 hektar bestäms och redovisas enligt följande formel. R = N X Fm X A X S där R = riktvärdet, N = skogsnivåfaktorn för värdeområdet, Fm = relativa hektarvärdet enligt skogstabell M vid tillämplig virkesförrådsklass och värdeområdets belägenhet, A = areal i hektar av värderingsenheten och S = storleksfaktorn enligt tabellen över storleksfaktorer för skogsmark vid tillämplig areal och värdeområdets belägenhet. Förordning (1991:1262).

För skogsmark omfattande minst 20 hektar skall upprättas fem tabeller över beräkningskonstanter (skogstabeller S) för var och en av de i 15 § angivna fem regionerna. Skogstabell S skall utvisa de konstanter som inom varje region erfordras för att beräkna relativa hektarvärden vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna godhet och kostnad. De fem konstanterna är värdet per hektar kalmark och värdena av grova barrträd, klena barrträd, bok och ek samt övriga lövträd i kronor per skogskubikmeter. Konstanterna skall bestämmas med utgångspunkt i en värdenivå vid vilken ett hektar genomsnittlig skogsmark enligt 14 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) har ett värde av 1 000 kronor. Vad som därvid skall menas med genomsnittlig skogsmark anges i 15 §. Det skall finns 28 skilda värdenivåer för skogsmark. De erhålls genom att de med ledning av skogstabell S beräknade relativvärdena multipliceras med de i 15 § angivna skogsnivåfaktorerna. Skogstabell S skall utformas och värdefaktorerna godhet och kostnad klassindelas på sätt framgår av bilaga 5b. Vid faktorns bestämmande skall bland annat beaktas föryngringsbetingelser samt timmerutfall och kvalitet. Förordning (1991:1262).

Det relativa hektarvärdet för skogsmark omfattande minst 20 hektar (Fs) beräknas enligt formeln Fs = k1 + (k2 X VBG) + (k3 X VBK) + (k4 X VBE) + (k5 X VÖL) där k1 = värdet i kronor per hektar av kalmark, k2 = värdet av grova barrträd i kronor per skogskubikmeter, k3 = värdet av klena barrträd i kronor per skogskubikmeter, k4 = värdet av bok och ek i kronor per skogskubikmeter, k5 = värdet av övriga lövträd i kronor per skogsbrukskubikmeter, VBG = virkesförråd grova barrträd i skogskubikmeter per hektar, VBK = virkesförråd klena barrträd i skogskubikmeter per hektar, VBE = virkesförråd bok och ek i skogskubikmeter per hektar och VÖL = virkesförråd övriga lövträd i skogkubikmeter per hektar. Virkesförrådet grova barrträd beräknas genom att virkesförrådet barrträd multipliceras med grovskogsprocenten och virkesförrådet klena barrträd genom att virkesförrådet barrträd minskas med virkesförrådet grova barrträd. Förordning (1991:1262).

Riktvärdet för en värderingsenhet skogsmark omfattande minst 20 hektar bestäms och redovisas enligt följande. R = *(N X Fm X 19 X S*) + *(N X Fs X (A-19)*) där R = riktvärdet, N = skogsnivåfaktorn för värdeområdet, Fm = relativa hektarvärdet enligt skogstabell M vid tillämplig virkesförrådsklass och värdeområdets belägenhet, S = storleksfaktorn enligt tabellen över storleksfaktorer för skogsmark vid tillämplig storlek och värdeområdets belägenhet, Fs = relativa hektarvärdet beräknat enligt skogstabell S vid tillämpligt virkesförråd barrträd, grovskogsprocent, virkesförråd bok och ek samt virkesförråd övriga lövträd och A = arealen i hektar av värderingsenheten. Förordning (1991:1262).

För skogsimpediment skall upprättas två tabeller över värdet per hektar (SKI-tabeller). Den ena tabellen avser Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län och den andra tabellen övriga län. SKI-tabellerna skall utvisa värdet i kronor per hektar av skogsimpediment vid de olika skogsnivåfaktorer som anges i 15 § och vid skilda förhållanden beträffande värdefaktorn beskaffenhet. SKI-tabellerna skall utformas samt värdefaktorn beskaffenhet klassindelas och skogsnivåfaktorerna anges på sätt framgår av bilaga 5c. Förordning (1991:1262).

Riktvärdena för värderingsenheter omfattande skogsimpediment bestäms och redovisas enligt följande formel. R = A X H där R = riktvärdet, A = arealen i hektar av värderingsenheten och H = värdet per hektar enligt SKI-tabell vid tillämplig skogsnivåfaktor och beskaffenhetsklass. Förordning (1991:1262). Elproduktionsenheter, m. m.

Vid värderingen skall åtskillnad göras mellan vattenfallsenhet, kärnkraftverk, kondenskraftverk, kraftvärmeverk, gasturbiner och vindkraftverk. Med vattenfallsenhet avses vattenkraftverk och till detta hörande andelar i utbyggda regleringsanläggningar, outbyggda vattenfall och taxeringsenheter som till övervägande del består av andels- eller ersättningskraft. Förordning (1993:1044).

För vattenfallsenheter skall riktvärdeangivelsen avse det totala taxeringsvärdet i kronor per kilowatt taxeringseffekt för ett under nivååret färdigställt kraftverk med därtill hörande andelar i regleringsanläggningar och i anslutning till kraftverket belägna byggnader och anläggningar avsedda för dess drift och underhåll. Riktvärdeangivelsen varierar med kraftverkets godhet (återanskaffningskostnad i kronor per kilowatt taxeringseffekt). Förordning (1993:1044).

Med utbyggd effekt avses om annat ej anges i andra stycket den vid generatorspänning maximala bruttoeffekt, som kan utvinnas i kraftverket vid kontinuerlig drift under minst 15 timmar utan att skadlig överbelastning uppstår. Den utbyggda effekten anges i kilowatt. Om den maximala bruttoeffekten inte helt kan tas ut under månaderna november--mars till följd av begränsad korttidsreglering eller till följd av att fallhöjden är reducerad på grund av att kraftverkets fallhöjd ingår i ett årsregleringsmagasin, jämkas den maximala bruttoeffekten i skälig mån nedåt vid bestämmandet av den utbyggda effekten. Förordning (1993:1044).

Vid bestämmande av taxeringseffekt enligt 15 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall faktorerna för utnyttjandetid, regleringsmöjlighet och belägenhet bestämmas på följande sätt. Faktorn för utnyttjandetid (fu) skall bestämmas med ledning av normalårsproduktion (Wn), uttryckt i kilowattimmar, och utbyggd effekt (Pu), uttryckt i kilowatt, enligt följande formel fu = 0,124 + 0,0001 x Wn. Pu Med normalårsproduktion avses den vid kraftverket tillgängliga produktionen i medeltal per år. Faktorn för regleringsmöjlighet (fr) skall bestämmas med ledning av bruttovolym av samtliga uppströms belägna nyttiga årsregleringsmagasin (V), uttryckt i kubikmeter, och medelvattenföring vid kraftverk (qm), uttryckt i kubikmeter per sekund enligt följande formel. fr = 1,40 -- 0,21 x (1,75 -- _________V__________ ) qm x 31 500 000 För kraftverk med en utbyggd effekt av högst 1 500 kilowatt skall faktorn dock bestämmas till 0,757.

Taxeringseffekt, som inte överstiger 1 000 kilowatt, avrundas till hela kilowatt.

Kraftverkets återanskaffningskostnad i 1992 års kostnadsläge skall i första hand bestämmas med ledning av den vid 1988 års allmänna fastighetstaxering bestämda återanskaffningskostnaden och de kostnader som därefter nedlagts för att förbättra kraftverket och tillhörande anläggningar. Endast om den vid 1988 års taxering bestämda återanskaffningskostnaden visas vara felaktig, bestäms återanskaffningskostnaden år 1992 utifrån en omräkning av de verkliga kostnaderna före år 1988 eller genom en direkt uppskattning av kostnaderna för byggande av ett nytt kraftverk. För återanskaffningskostnaden skall Riksskatteverket bestämma ett lägsta och ett högsta belopp. Det senare skall användas för kraftverk med en utbyggd effekt av högst 1 500 kilowatt. Tabell för omräkningsfaktorer avseende vattenkraftverk med tillhörande anläggningar (VO-tabell) skall utformas och värdefaktorn ålder klassindelas på sätt framgår av bilaga 11. Förordning (1993:1044).

Riktvärdet för mark och markanläggningar (M), som ingår i en taxeringsenhet med ett utbyggt vattenkraftverk och tillhörande andelar i utbyggda regleringsanläggningar, bestäms enligt följande formel där E är kraftverkets taxeringseffekt, K dess återanskaffningskostnad i kronor per kilowatt taxeringseffekt samt a och b av Riksskatteverket rekommenderade konstanter. M = E x (a -- b x K) kr. Riktvärdet för byggnader (B), som ingår i en taxeringsenhet med ett utbyggt vattenkraftverk och tillhörande andelar i utbyggda regleringsanläggningar, bestäms enligt följande formel, där E är kraftverkets taxeringseffekt, K dess återanskaffningskostnad i kronor per kilowatt taxeringseffekt, N en nedräkningsfaktor, som bestäms med hänsyn till kraftverkets värdeår, benämnt å, och c, en av Riksskatteverket rekommenderad konstant. B = 0,75 x E x K x N kr, där N = 1 -- (92-å) x c Riksskatteverket skall rekommendera ett lägsta och ett högsta värde som nedräkningsfaktorn får bestämmas till. Förordning (1993:1044).

Om ett kraftverk, som saknar strömfallsfastighet, är belägen i flera kommuner och därför enligt 4 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall uppdelas i flera taxeringsenheter, skall taxeringsvärdet först bestämmas som om egendomen varit en enda taxeringsenhet. Därefter fördelas de sålunda bestämda värdena mellan de taxeringsenheter, vari egendomen uppdelats, enligt vad som anges i andra och tredje styckena. Markvärdet fördelas mellan taxeringsenheterna efter den fallhöjd, som tillhör i taxeringsenheten ingående fastigheter eller som sådana fastigheter har rätt till genom servitut eller liknande. Om flera strömfall med olika vattenföring sammanförts till ett kraftverk, sker fördelningen med ledning av fallhöjd och normalårsvattenföring. Byggnadsvärdet fördelas mellan taxeringsenheterna med ledning av byggnadernas belägenhet. Förordning (1993:1044).

För värmekraftverk och vindkraftverk skall riktvärdeangivelsen avse det totala taxeringsvärdet i kronor/kW installerad effekt för en under nivååret färdigställd anläggning. För olika typer av värmekraftverk och för vindkraftverk skall skilda riktvärdeangivelser lämnas. Förordning (1993:1044).

För värmekraftverk och vindkraftverk skall en tabell för bestämmande av nedräkningsfaktorn (EN-tabell) upprättas. Tabellen skall utvisa nedräkningsfaktorn för skilda förhållanden beträffande värdefaktorerna ålder och byggnadskategori. Värdefaktorn byggnadskategori skall därvid klassindelas i kärnkraftverk, övriga värmekraftverk och vindkraftverk. EN-tabell skall i övrigt utformas och värdefaktorn ålder klassindelas på sätt anges i bilaga 9. Förordning (1993:1044).

Riktvärdet för tomtmark avseende hyreshus skall bestämmas såsom det i riktvärdeangivelsen angivna värdet per kvadratmeter byggrätt multiplicerat med värderingsenhetens byggrätt i kvadratmeter. Riktvärdet för tomtmark avseende industribyggnad och övrig byggnad skall bestämmas såsom det i riktvärdeangivelsen angivna värdet per kvadratmeter tomtmark eller byggrätt, multiplicerat med värderingsenhetens tomtareal i kvadratmeter respektive byggrätt i kvadratmeter bruttoyta. Riktvärdeangivelsen får endast avse följande i taxeringsvärdenivå anpassade värden per kvadratmeter byggrätt eller per kvadratmeter tomtmark: 1. Om värdet inte överstiger 12 kronor per kvadratmeter tomtmark eller byggrätt: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 10 och 12 kronor 2. Om värdet i kronor per kvadratmeter tomtmark eller byggrätt överstiger 12 men inte 40 kronor: värde i hela 5-tal kronor, 40 men inte 100 kronor: värde i hela 10-tal kronor, 100 men inte 200 kronor: värde i hela 20-tal kronor, 200 men inte 300 kronor: värde i hela 25-tal kronor, 300 men inte 1 000 kronor: värde i hela 50-tal kronor, 1 000 men inte 2 000 kronor: värde i hela 100-tal kronor, 2 000 kronor: värde i hela 200-tal kronor. Förordning (1993:1044).

Riktvärde för exploateringsmark bestäms genom att den del av exploateringsmarken, som utgör kvartersmark för enskilt bebyggande, värderas enligt reglerna för tomtmark och genom att det på detta sätt beräknade värdet multipliceras med en exploateringsfaktor. Förordning (1993:1044).

Värdet per kubikmeter fast mått brytvärd fyndighet som avses i 12 kap. 8 § andra stycket fastighetstaxeringslagen (1979:1152) får, om det inte överstiger 5 kronor, bestämmas endast till värde i hela 50-tal ören. Om värdet per kubikmeter överstiger 5 kronor men inte 15 kronor, skall det bestämmas till något av följande i helt antal kronor angivna värden: 6, 7, 8, 9, 10, 12 och 15. Om värdet per kubikmeter överstiger 15 kronor men inte 40 kronor, skall det bestämmas till värde i hela 5-tal kronor. Överstiger värdet 40 kronor per kubikmeter, skall det bestämmas till värde i hela 10-tal kronor. Förordning (1993:1044).

Riktvärden för värderingsenheter omfattande täktmark bestäms och redovisas enligt följande formel. R = 0,75 x U x B x v x f där R = riktvärdet, U = årligt uttag i genomsnitt under brytningstiden i kubikmeter, B = brytningstid i år, v = värde i kronor per kubikmeter enligt riktvärdeangivelsen och f = brytningsfaktorn. Förordning (1993:1044). Avd. 2 Förfarandet m.m. vid allmän fastighetstaxering