5 kap. Om bevakning av fordringar i konkurs

I konkurs får endast fordran som uppkommit innan konkursbe slutet meddelades göras gällande, om ej annat följer av 21 § eller annan bestämmelse.

Fordran må i konkurs göras gällande, ändå att den är beroende av vill kor eller ej förfallen till betalning.

Pensionsfordran må icke göras gällande till den del den gäldas av pensionsstiftelse. Lag (1975:244).

Den som enligt 29 a § skall anses som närstående till gälde nären får i konkurs icke göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt och i intet fall för längre tid tillbaka än ett år innan konkurs ansökningen gjordes. Lag (1975:244).

Inom den för bevakning av fordringar utsatta tid har borgenär att hos konkursdomaren skriftligen anmäla sin fordran; gör borgenär anspråk på förmånsrätt, skall han i bevakningsinlagan jämväl angiva den rätt han i sådant avseende vill göra gällande. Vid inlagan foge borgenär i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar han vill åberopa till stöd för sin talan.

I bevakningsinlaga böra borgenärens namn, yrke, boningsort och post adress angivas.

Bevakningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i två exemplar.

Att fordran som omfattas av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs i vissa fall bevakas genom förvaltaren är särskilt före skrivet.
Lag (1975:1263).

Så snart bevakningstiden gått till ända, överlämne konkurs domaren det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förvaltaren, som har att skyndsamt upprätta en förteckning, utvisande för varje bevakad fordran dess belopp och, om förmånsrätt yrkats, den åberopade grunden därför samt den plats i förmånsrättsordningen, som enligt det framställda yrkandet skulle tillkomma fordringen. Förteck ningen skall upprättas i två exemplar, av vilka det ena skall biläggas de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna och det andra tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret av hand lingarna vara att tillgå hos honom. Lag (1979:340).

Efter bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med förvaltaren ej mindre viss tid, inom vilken anmärkningar må framställas mot de bevakade fordringarna, och ställe, varest de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning, än även tid och ställe för det borgenärssammanträde, som enligt 108 § skall hållas inför konkurs domaren, därest anmärkningar framställas. Avgörandet får träffas före utgången av bevakningstiden, om det lämpligen kan ske.

Anmärkningstiden skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om det med hänsyn till förhållandena i konkursen är erforderligt, får dock längre anmärkningstid fastställas. Det i 108 §
omförmälda sammanträde må icke hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden. Lag 1979:340).

Förvaltare åligge att granska bevakningshandlingarna samt, om han finner anledning till jäv mot yrkande om betalnings- eller för månsrätt, till konkursdomaren inom den jämlikt 103 § för framställande av anmärkningar utsatta tid inkomma med anmärkningsskrift; börande därvid fogas i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar för valtaren vill åberopa till stöd för framställd anmärkning.

Rätt att göra anmärkning mot bevakning tillkomme jämväl borgenär, som bevakat fordran i konkursen, så ock gäldenären; och skall i avseende härå vad ovan är stadgat om anmärkning av förvaltare äga motsvarande tillämpning.

Anmärkningsskrift jämte därmed fogade handlingar skall ingivas i två exemplar.

Göres anmärkning av någon av dem, som äro därtill berättigade, gälle det även för de andra, ändå att de ej deltagit i anmärkningen.

Borgenär, mot vars bevakning anmärkning ej i föreskriven ord ning framställts, njute till godo den betalnings- och förmånsrätt han yrkat.

Har yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, må sådant dock ej lända till förfång för dem, som enligt lag hava företrädesrätt till betalning ur viss egendom; och vare yrkande om förmånsrätt, ändå att anmärkning däremot ej framställts, utan verkan, om yrkandet ej av ser någon i lag stadgad förmånsrätt.

Efter anmärkningstidens utgång skall konkursdomaren ofördröj ligen till varje borgenär, mot vars bevakning anmärkning är framställd och vars adress är känd, med posten översända avskrift av anmärknings skriften i vad den rör hans bevakning med erinran om tid och ställe för det i 108 § omförmälda borgenärssammanträde. Lag (1979:340).

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar fram ställts och som ej blivit förlikta genom medverkan av förlikningsman som avses i 50 a § eller på annat sätt, skola företagas till hand läggning vid borgenärssammanträde inför konkursdomaren. Därvid äga förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan; och böra de borgenärer, mot vilkas bevakningar anmärkning gjorts, ingiva skrift liga svaromål och bifoga de handlingar, som styrka deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, så framt han ej har laga förfall; dock vare hans utevaro ej hinder för ärendets hand läggning.

Konkursdomaren skall vid sammanträdet utreda tvistefrågorna och söka åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medgiva att anmärkning förfaller eller inskränka den eller uppdraga åt förvaltaren att sluta förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning gjorts, gäller det även för den som uteblivit. Äro både borgenär och borgensman eller annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran när varande och kunna de icke enas, gäller borgenärens mening, om ej de andra lösa ut honom eller ställa betryggande säkerhet för fordringen.

Finnes anmärkning, varom förlikning ej blivit träffad, skall frågan hänskjutas till rätten. Konkursdomaren skall vid sammanträdets slut bestämma när rättens handläggning av tvistefrågorna skall äga rum. Om det är möjligt, skall handläggningen ske omedelbart i anslutning till sammanträdet. Tvistefrågor som ej behandlas omedelbart av rätten skall sättas ut att förekomma viss dag inom fyra veckor efter sammanträdet eller, om särskilda skäl föreligga, senare dag. Lag (1979:340).

Tvistefrågor angående bevakade fordringar skola ofördröjligen av rätten företagas till prövning och, så vitt ske kan, på en gång av göras. Tarva vissa fordringar längre tid för att utredas och styrkas, varde särskilt dömt över de tvistefrågor, som kunna tidigare avgöras;
beror någon borgenärs anspråk på annan rätts prövning, må det ej vålla uppehåll utan fastställe domstolen, där konkursen är anhängig, hans rätt i konkursen för det belopp, som kan varda bestämt genom dom i den särskilda rättegången.

När ackordsförslag upptagits, får rättens prövning enligt första stycket uppskjutas till dess ackordsfrågan blivit avgjord, om det finnes ändamålsenligt. Lag (1970:848).

Förlikning angående anmärkning, som framställts mot bevakad fordran, må ej ingås annorledes än i 108 § sägs, utan så är att alla, vilkas rätt är beroende av förlikningen, samtycka därtill.

Vill borgenär efter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid anmäla fordran, må det ske i den ordning, som i 101 § är stadgad angående bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till förvaltaren; låte ock en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, att efterbevakning skett, så ock viss tid, inom vilken anmärkningar må framställas mot bevakningen, ställe, varest de till förvaltaren över lämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för gransk ning samt tid och ställe för sammanträde inför konkursdomaren, därest i anledning av anmärkning sammanträde varder erforderligt.

Anmärkningstiden må ej utgöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i Post- och Inrikes Tid ningar. Sammanträdet inför konkursdomaren skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen åligge konkursdomaren att med posten avsända meddelande till gäldenären och, där den efterbevakandes adress är känd, till denne ävensom särskilt underrätta förvaltaren.

I övrigt lände beträffande efterbevakning i tillämpliga delar till efterrättelse vad ovan stadgats om bevakning.

Hava flere efterbevakningar gjorts, skola de, såvitt ske kan, hand läggas gemensamt.

Ersättning till förvaltare och gäldenären för inställelse vid samman träde i anledning av anmärkning mot efterbevakning skall gäldas av borgenär, som gjort efterbevakningen; och vare borgenären jämväl skyldig att gottgöra kostnaden för kungörelse och annan underrättelse om efterbevakningen. Hava flere borgenärer gjort efterbevakning, svare de en för alla och alla för en för kostnad, som är gemensam för efter bevakningarna. Lag (1979:340).

har upphört att gälla genom lag (1979:340).

Talan mot dom, varigenom anmärkning mot bevakning ogillats, må fullföljas ej mindre av förvaltaren än av borgenär och gäldenären. Lag
(1979:340).

Varder dom, varigenom anmärkning mot bevakning ogillats, ändrad av högre rätt, gälle det även för dem, som icke sökt ändring i domen.

Genom dom i tvist angående bevakad fordran vare allenast av gjort, vilken rätt i konkursen tillkommer fordringen.

Borgenär, som bevakat fordran i konkurs, vare på yrkande av annan borgenär, förvaltaren eller gäldenären pliktig att med ed be tyga, att fordringen icke, honom veterligen, tillkommit av svek eller bedrägeri utan är riktig, sådan den av honom blivit uppgiven.

Vill borgenär avlägga sådan ed, ändå att yrkande därom ej framställts, stånde det honom fritt.

Har borgenären angående fordringen i ett eller annat avseende lämnat uppgifter, som han ej kan inbegripa under eden, må han vid edens av läggande göra rättelse i sin bevakning.

Skall eden avläggas av förmyndare eller målsman eller eljest av någon, som är satt att företräda borgenären, varde den därefter lämpad; vare ock i sådant fall rätte sakägaren pliktig att själv fullgöra edgången, där det yrkas och kan ske samt konkursdomaren ej finner sådana sär skilda omständigheter föreligga, att anledning till edgången saknas.

Dör borgenären innan eden blivit av honom avlagd, vare den, som träder i hans ställe, pliktig att avlägga eden; och varde eden därefter lämpad.

Yrkande, att borgenär skall avlägga ed, som i 116 § sägs, skall göras hos konkursdomaren i skriftlig inlaga, som ingives i två exemp lar inom den för framställande av anmärkningar mot borgenärens bevak ning utsatta tid. Ej må sådant yrkande väckas i bevakningsinlaga eller i anmärkningsskrift.

Konkursdomaren förelägge borgenär, mot vilken yrkandet framställts, att inom viss tid av högst en månad från det han erhållit del av föreläggandet fullgöra edgången och inkomma med bevis därom.

Kan borgenären ej inom den föreskrivna tiden fullgöra vad honom ålagts, men visar han inom samma tid laga förfall, förelägge konkurs domaren honom ny tid.

Inlagan jämte föreläggande, som nu sagts, skall delgivas borgenären, och äge härvid vad i rättegångsbalken är stadgat om delgivning av stämning i tvistemål motsvarande tillämpning. Delgivning skall verk ställas så skyndsamt omständigheterna medgiva. Lag (1946:809).

Då edgångsföreläggande, som avses i 117 §, blivit meddelat, skall konkursdomaren ofördröjligen underrätta förvaltaren därom.

Bevis, att borgenär fullgjort honom förelagd edgång, skall så snart det inkommit till konkursdomaren av honom överlämnas till förvaltaren. Har edgångsbevis inkommit till konkursdomaren i fall, som avses i 116 § andra stycket, varde ock det bevis överlämnat till förvaltaren. Lag (1979:340).

Borgenärsed skall avläggas inför konkursdomare eller allmän underrätt. Vistas borgenären utom riket, stånde honom ock fritt att i landet, där han vistas, avlägga eden hos svenska beskickningen eller inför den domstol eller myndighet, inför vilken enligt det landets lag sådan edgång må fullgöras.

Försummar borgenär att inom föreskriven tid till konkursdomaren inkomma med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång, må innan sådant bevis inkommit fordringen ej komma i betraktande såsom bevakad i konkursen; dock varde, där anmärkning mot bevakningen är gjord, tvistefrågan prövad i laga ordning och gälle om utdelning för fordringen vad därom är i 6 kap. stadgat. Lag (1979:340).

Fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades. Detta gäller dock ej, om kvittning var utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas be skaffenhet.

Är fordran beroende av sådant villkor att borgenären icke äger utfå fordringsbeloppet om ej viss omständighet inträffar, skall borgenären fullgöra sin förpliktelse, oaktat han annars ägt kvitta. Om han, innan kungörelse om slututdelning utfärdas, visar att villkoret uppfyllts, äger han emellertid återfå motsvarande belopp, i den mån det ej över stiger vad han har att fordra. Finnes anledning antaga att villkoret kommer att uppfyllas senare, skall för borgenären beräknat belopp av sättas vid slututdelningsförslagets upprättande.

Fordran mot gäldenären som förvärvats genom överlåtelse från tredje man senare än tre månader före den i 29 § angivna fristdagen får ej användas till kvittning mot fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. Detsamma gäller, om fordran mot gäldenären förvärvats tidigare genom sådant fång och borgenären då hade skälig anledning antaga att gäldenären var insolvent.

Borgenär, som satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständig heter att det är att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, får ej kvitta, i den mån sådan betalning hade kunnat bliva föremål för återvinning. Lag (1975:244).

Fordran på ersättning vilken tillkommer borgensman eller annan med anledning av förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av 121 § ha förvärvats när hans förpliktelse grundades.

För rätt att kvitta kräves ej, att fordringen bevakas i konkursen. När kvittning ej får ske, äger borgenären likväl på sin skuld avräkna vad som bort tillkomma honom som utdelning i konkursen, om hans fordran hade bevakats i rätt tid.

Överlåter boet fordran så att borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall boet gottgöra borgenären därför. Lag (1975:244).

Fordran, som blivit av borgenär beedigad efter ty ovan är sagt, varde utan hinder därav prövad av rätten, då sådan prövning i laga ordning påkallats.

Borgenär, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös egendom, vare för tillgodonjutande av rätt till betalning ur den egendom, som sålunda häftar för fordringen, icke skyldig att be vaka fordringen i konkursen.

Borgenär, varom i första stycket förmäles, vare, där det äskas, plik tig att fästa sin fordran med sådan ed, som i 116 § sägs. Å edgången skola föreskrifterna i 116-119 §§ äga motsvarande tillämpning; dock skall beträffande tiden för edgångsyrkandes framställande gälla, att det må väckas intill dess borgenären uppburit betalning för sin ford ran, och må delgivning av edgångsföreläggande ej ske enligt 15 § del givningslagen. Edgångsyrkandet vare förfallet, där ej underrättelse, som i 118 § första stycket sägs, eller annat bevis, att edgångsföre läggande meddelats, kommit förvaltaren tillhanda innan kungörelse om framläggande av slututdelningsförslag utfärdats.

Försummar borgenären att inom föreskriven tid till konkursdomaren inkomma med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång, varde den egendom, vari panträtten äger rum, såsom annan konkursboets egendom av förvaltaren omhändertagen; och gälle angående borgenärens rätt till betalning vad därom är i 6 kap. stadgat. Lag (1979:340).

Har icke någon fordran bevakats inom den för bevakning av fordringar utsatta tid, meddele konkursdomaren genast beslut om avskrivning av konkursen.

Innan egendomen i boet återställes till gäldenären, skall förvaltaren av densamma, så vitt den förslår, betala konkurskostnaderna och den gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig.