Förordning (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna
Lagtexten visas i sin senaste lydelse före upphävandet och gäller inte längre.
Sammanfattning
Förordningen reglerar avgifter för ansökningar och kungöranden vid de allmänna domstolarna. Den omfattar även mål och ärenden som överlämnats från myndigheter som Kronofogdemyndigheten och Patent- och registreringsverket. Den som inleder ett mål eller ärende ska betala en ansökningsavgift, medan konkursbon och gäldenärer ansvarar för kungörandeavgifter. Beslut om avgifter kan överklagas till Domstolsverket.
Denna sammanfattning är förenklad. Läs originaltexten för fullständig information.
Relevant för den som
- En person inleder ett mål eller ärende vid en allmän domstol
- Ett företag försätts i konkurs eller genomgår företagsrekonstruktion
- En part som beviljats rättshjälp begär återbetalning av en betald avgift
- En person vill överklaga ett beslut om en avgift till Domstolsverket
Lagtext
1 §
Denna förordning gäller avgifter för ansökningar
(ansökningsavgifter) och för kungörande i konkursärenden och ärenden om företagsrekonstruktion (kungörandeavgifter) vid allmän domstol. Den gäller också avgifter för mål och ärenden som har överlämnats till allmän domstol från Kronofogdemyndigheten, Patent- och registreringsverket eller en registreringsmyndighet för företagsnamn
(tilläggsavgifter).
Avgiften ska tas ut av domstolen och betalas till staten i de mål och ärenden och med de belopp som anges i en särskild avgiftslista (Bilaga).
I förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken finns särskilda bestämmelser om avgifter för mark- och miljödomstolarnas verksamhet.
Förordning (2018:1810).
2 §
En ansökningsavgift ska betalas av den som inleder ett mål eller ett ärende.
En tilläggsavgift ska betalas av den som har inlett målet eller ärendet vid Patent- och registreringsverket, Kronofogdemyndigheten eller registreringsmyndigheten.
En kungörandeavgift i ett konkursärende ska betalas av konkursboet och i ett ärende om företagsrekonstruktion av gäldenären. Förordning (2014:256).
3 §
Befriade från skyldigheten att betala avgifter enligt denna förordning är
- sådan domstol eller skiljedomstol som ska avgöra tvist mellan stater och annat internationellt organ som bildats för behandling av sådan tvist, i mål eller ärende som handläggs enligt lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella organ,
- utländsk domstol i mål eller ärende som handläggs enligt lagen (1946:816) om bevisupptagning åt sådan domstol eller lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
- den som ansöker om att själv bli försatt i konkurs, i fråga om ansökningsavgiften,
- sådan utländsk myndighet som avses i 18 kap. 18 § första stycket sjölagen (1994:1009) i ärende om sjöförklaring.
Förordning (2008:173).
4 §
En ansökningsavgift ska betalas när ett mål eller ett ärende inleds. Bestämmelser om avvisning på grund av att ansökningsavgiften inte har betalats finns i 42 kap. 4 § och 47 kap. 4 § rättegångsbalken samt 10 § lagen (1996:242) om domstolsärenden. Förordning (2014:256).
4 a §
En tilläggsavgift ska betalas för ett mål eller ett ärende som har överlämnats till en domstol enligt 36 eller
54 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, 10 § lagen (2008:879) om europeiskt betalningsföreläggande, 3 kap. 13 eller 16 § varumärkeslagen
(2010:1877) eller enligt 3 kap. 12 eller 15 § lagen
(2018:1653) om företagsnamn. Tilläggsavgiften ska betalas när målet eller ärendet har överlämnats till domstolen.
Bestämmelser om avvisning på grund av att tilläggsavgiften inte har betalats finns i 61 a § lagen om betalningsföreläggande och handräckning, 11 b § lagen om europeiskt betalningsföreläggande, 3 kap. 21 § varumärkeslagen och 3 kap. 19 § lagen om företagsnamn. Förordning (2018:1810).
5 §
Ansökningsavgiften eller tilläggsavgiften ska betalas tillbaka om rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619)
har beviljats den part som har betalat avgiften.
Förordning (2014:256).
6 §
En kungörandeavgift i ett konkursärende eller ett ärende om företagsrekonstruktion ska betalas när beslut om konkursen eller planförhandlingen har meddelats. Förordning (2022:1329).
7 §
Har upphävts genom förordning (2008:173).
8 §
Har upphävts genom förordning (2008:173).
9 §
Ett beslut om avgift enligt denna förordning får överklagas till Domstolsverket. Överklagandet ska inom ett år från den dag då avgiften betalades ha kommit in till den domstol som meddelade beslutet.
Den omständigheten att överklagandet getts in till Domstolsverket hindrar inte att överklagandet tas upp till prövning, om handlingarna har kommit in före överklagandetidens utgång.
Domstolsverkets beslut får inte överklagas.
Förordning (2014:256).
10 §
Domstolsverket får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av denna förordning.
11 §
Ett exemplar av denna förordning ska hållas tillgängligt för allmänheten hos den domstol som tar ut avgift enligt förordningen. Förordning (2014:256).
12 §
Har upphävts genom förordning (2008:173).
Vanliga frågor
Vem är skyldig att betala de olika typerna av avgifter till domstolen?
En ansökningsavgift ska betalas av den som inleder ett mål eller ett ärende. En tilläggsavgift ska betalas av den som har inlett målet eller ärendet vid Patent- och registreringsverket, Kronofogdemyndigheten eller registreringsmyndigheten. En kungörandeavgift i ett konkursärende ska betalas av konkursboet och i ett ärende om företagsrekonstruktion av gäldenären (2 §).
Vad händer med avgiften om en part beviljas rättshjälp?
Ansökningsavgiften eller tilläggsavgiften ska betalas tillbaka om rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) har beviljats den part som har betalat avgiften (5 §).
Hur lång tid har den enskilde på sig att överklaga ett beslut om avgift?
Ett beslut om avgift enligt denna förordning får överklagas till Domstolsverket. Överklagandet ska ha kommit in till den domstol som meddelade beslutet inom ett år från den dag då avgiften betalades. Domstolsverkets beslut får inte överklagas (9 §).
Ändringshistorik
Denna lag har ändrats 4 gånger sedan grundförfattningen trädde i kraft.
Visa alla ändringar
- Lag (2022:1329) — 2022
- Lag (2018:1810) — 2018
- Lag (2014:256) — 2014
- Lag (2008:173) — 2008