3 kap. Kreditreglering

Kreditreglering innebär att Riksbanken får förordna om utlåningsreglering, emissionskontroll, räntereglering och placeringskrav i enlighet med vad som anges i regeringens förordnande.

Ett beslut om kreditreglering kan gälla ett eller flera slag av finansiella företag. Regeringen kan på begäran av Riksbanken besluta att även någon annan som yrkesmässigt och i betydande omfattning bedriver kreditgivning, samt, när det gäller emissionskontroll, någon annan som offentligen utbjuder obligationer och andra fordringsrätter som är avsedda för allmän omsättning, ska kunna omfattas av kreditregleringen. För den som omfattas av ett beslut enligt andra stycket gäller i tillämpliga delar vad som sägs om finansiella företag. Lag (2022:1573) .

Om det finns särskilda skäl får Riksbanken 1. begränsa kreditregleringen till ett eller flera slag av institut, 2. undanta visst institut från kreditregleringen, och 3. utfärda olika föreskrifter för skilda institut.

Med utlåningsreglering avses att ett högsta belopp (maximibelopp) fastställs för 1. disponerad utlåning, 2. beviljad men ej disponerad utlåning, 3. garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning, eller 4. värdet av lös egendom som i finansieringssyfte upplåts till nyttjande (leasingobjekt) sedan ett förordnande om utlåningsreglering har trätt i kraft. Med utlåning jämställs likvider för fordringar som förvärvas i finansieringssyfte (factoring).

Riksbanken fastställer för en viss beräkningstidpunkt eller för en viss beräkningsperiod ett maximibelopp enligt 4 § för utlåningens eller garantiförbindelsernas storlek eller leasingobjektens värde. Därvid får Riksbanken ge skilda regler för utlåning, garantiförbindelser och leasingobjekt avseende olika slags krediter eller leasingobjekt.

Med emissionskontroll avses att obligationer och andra fordringsrätter som är avsedda för allmän omsättning inte utan tillstånd av Riksbanken får ges ut av någon annan än Riksgäldskontoret.

Med räntereglering avses att högsta eller högsta genomsnittliga ränta fastställs för utlåning av pengar. Sådan reglering omfattar inte ränta som har fastställts enligt lag eller annan författning. Med ränta likställs varje annan ersättning för lån av pengar.

Med placeringskrav avses att vissa av ett finansiellt företags placeringar vid en viss beräkningstidpunkt ska utgöra en viss andel av institutets totala placeringar eller att förändringen under en beräkningsperiod av sådana placeringar ska utgöra en viss procent av förändringen av de totala placeringarna. Lag (2022:1573) .

Riksbanken anger 1. vilka placeringar som skall utgöra underlag för beräkningen enligt 8 §, 2. den beräkningstidpunkt eller beräkningsperiod då placeringskravet skall vara uppfyllt, och 3. det procenttal som skall gälla för placeringskravet.

Ett finansiellt företag som åsidosätter en föreskrift som har meddelats med stöd av ett förordnande om kreditreglering ska betala en särskild avgift till staten. Fråga om särskild avgift prövas av Riksbanken. Lag (2022:1573) .

Den särskilda avgiften skall bestämmas som räntan på ett belopp som Riksbanken fastställer (underlagsbeloppet). Räntesatsen skall motsvara två gånger den räntesats som gäller enligt 11 kap. 2 § första stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Avgiften skall motsvara ränta enligt den angivna räntesatsen för tiden från den föregående beräkningstidpunkten eller, om en tidigare beräkning inte har skett, från det att föreskriften började tillämpas eller för beräkningsperioden. För utlåningsreglering och placeringskrav skall beräkningstidpunkten eller beräkningsperioden enligt första stycket vara den som avses i 5 § respektive 9 §. För emissionskontroll och räntereglering bestämmer Riksbanken beräkningstidpunkt eller beräkningsperiod särskilt. Lag (1998:1415) .

Underlagsbeloppet skall utgöra 1. för utlåningsreglering det belopp som maximibeloppet har överskridits med, 2. för emissionskontroll den utestående lånesumman, 3. för räntereglering fem gånger det belopp med vilket räntan har överstigit den ränta som skulle ha utgått enligt fastställd räntesats, och 4. för placeringskrav underskottet.

Om det finns särskilda skäl, får den särskilda avgiften sättas ned helt eller delvis.

Riksbanken får förelägga ett finansiellt företag att lämna de uppgifter som Riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditreglering behövs eller för att tillämpa ett meddelat förordnande. Lag (2022:1573) . Straff m. m.

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt låter bli att lämna en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift i samband med fullgörande av skyldighet enligt 14 §. Har en gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet, döms till böter. I ringa fall döms inte till ansvar.

Om ett brott som avses i 15 § första stycket är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har rört mycket betydande belopp eller kreditvolym eller på annat sätt varit av synnerligen allvarlig art.

Om flera har medverkat till en i detta kapitel straffbelagd gärning, tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

Allmänt åtal för brott som avses i 15--17 §§ får väckas endast efter medgivande av Riksbanken.

Om någon inte följer ett föreläggande enligt 14 §, får Riksbanken förelägga honom vite.

För att uppnå rättelse när en åtgärd har vidtagits i strid med en föreskrift eller ett beslut om kreditreglering får Riksbanken förelägga vite.

Om ett vite har förelagts med stöd av 19 §, får inte dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Om ett vite har förelagts med stöd av 20 §, får särskild avgift enligt 10--12 §§ inte tas ut.