Förordning (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter

När en dom eller ett beslut, som ålägger en tillståndshavare att betala en avgift enligt 6 kap. lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, har vunnit laga kraft, skall domen eller beslutet sändas till den myndighet till vilken avgiften skall betalas.

När tillståndet tas i anspråk till en vattenverksamhet för vilken bygdeavgift ska betalas enligt 6 kap. 1 § lagen
(1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, ska tillståndshavaren anmäla tidpunkten för ianspråktagandet till länsstyrelsen.

När arbeten eller andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena påbörjas för en vattenverksamhet för vilken allmän fiskeavgift ska betalas enligt 6 kap. 6 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, ska tillståndshavaren anmäla tidpunkten för påbörjandet till Havs-
och vattenmyndigheten. Förordning (2011:627).

Avgifter som betalats till länsstyrelsen ska utan dröjsmål sättas in i bank eller hos kreditmarknadsföretag mot ränta.

Detsamma ska Havs- och vattenmyndigheten göra med avgifter som betalats till Havs- och vattenmyndigheten och som beräknas bli tagna i anspråk under det följande kalenderåret. Övriga avgiftsmedel ska Havs- och vattenmyndigheten utan dröjsmål föra över till Kammarkollegiet för förvaltning.

Om en avgift som ska betalas till länsstyrelsen eller Havs- och vattenmyndigheten inte har betalats inom föreskriven tid, ska myndigheten begära indrivning av avgiften. Indrivning behöver dock inte begäras för en fordran som understiger 100 kronor, om indrivning inte krävs från allmän synpunkt.

Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och i indrivningsförordningen (1993:1229). Förordning (2011:627).

Den som genom en vattenverksamhet, för vilken bygdeavgift ska betalas enligt 6 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, lider skada får skriftligen ansöka hos mark- och miljödomstolen om bidrag ur avgiftsmedlen till kostnaderna för att förebygga eller minska sådan skada eller om ersättning för skadan. Om någon ersättning för skadan tidigare har bestämts av mark- och miljödomstolen får ansökan dock inte göras.

En ansökan som ges in före utgången av den tid som enligt
24 kap. 18 § miljöbalken gäller för anmälan av anspråk för oförutsedda skador ska inte tas upp till prövning före utgången av den tiden, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. Om flera ansökningar har getts in, bör de om det är möjligt prövas samtidigt. Förordning (2018:2107).

Vid avgörandet av ärenden som avses i 4 § ska hänsyn tas till vad som i varje särskilt fall kan anses skäligt. Om mark-
och miljödomstolen anser att en särskild utredning behövs, får en sådan utredning göras genom att upplysningar begärs från myndigheter i orten eller på något annat lämpligt sätt. När omständigheterna föranleder det, bör en kungörelse om ärendet införas i ortstidning.

Särskilda kostnader för mark- och miljödomstolen, som är förenade med ärendets utredning och avgörande, ska betalas av medel som enligt 6 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet har betalats för vattenverksamheten. Mark- och miljödomstolen får bestämma att sökanden ska av samma medel få skälig ersättning för sina kostnader i ärendet. Förordning (2010:958).

Om sökanden genom ett lagakraftvunnet beslut har tillerkänts kostnadsbidrag eller ersättning, som avses i 4 §
och 5 § tredje stycket andra meningen, skall beloppet betalas ut till honom av länsstyrelsen.

Om en avgift enligt 6 kap. 1 § lagen (1998:812) om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet har betalats för en vattenverksamhet som berör bygden inom flera län, skall, sedan medel i mån av behov har avsatts för användning enligt 4 §
denna förordning, den återstående delen av avgiften fördelas mellan länsstyrelserna i de berörda länen i enlighet med vad de bestämmer i samråd. Om de inte kan enas, bestämmer regeringen fördelningen.

Avgiftsmedel enligt 6 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall, sedan medel i mån av behov har avsatts för användning enligt 4 § denna förordning, i övrigt användas till investeringar för ändamål som främjar näringsliv eller service i bygden eller annars är till nytta för denna.

Till ändamål som avses i första stycket kan lämnas lån eller bidrag. Ett sådant lån eller bidrag får dock inte medföra att det blir nödvändigt att även i fortsättningen bevilja medel för ändamålet eller att staten eller berörda kommuner kan förorsakas inte avsedda kostnader.

När låne- eller bidragsbeloppets storlek bestäms, skall hänsyn tas till beskaffenheten av det ändamål som avses med lånet eller bidraget och hur stor del av kostnaderna för ändamålet som lånet eller bidraget kommer att utgöra. Hänsyn skall tas till statligt stöd som lämnas i annan ordning.

En ansökan om lån eller bidrag av medel enligt 6 kap. 1 §
lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet till ett annat ändamål än det som avses i 4 §
denna förordning görs hos länsstyrelsen i det län där medlen ska användas.

Om ansökan gäller lån eller bidrag till främjande av rennäringen, ska länsstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till Sametinget för avgörande. Storleken av de medel som ska stå till Sametingets omedelbara förfogande för främjande av rennäringen fastställs för varje år av länsstyrelsen och Sametinget i samråd. Om myndigheterna inte kan enas om storleken av dessa medel eller, vid prövning av en ansökan, om behovet av ytterligare medel till detta ändamål, avgör regeringen frågan.

Beslut i låne- och bidragsärenden fattas av länsstyrelsen eller, i fall som avses i andra stycket första meningen, av Sametinget. Samråd ska ske med berörda kommuner och, om det finns särskilda skäl, med mark- och miljödomstolens ordförande. Förordning (2010:958).

Havs- och vattenmyndigheten bestämmer hur fiskeavgifter som har fastställts enligt 6 kap. 5 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet ska användas, om inte annat har bestämts i domen eller beslutet. Myndigheten får överlämna uppgiften att fatta sådana beslut till länsstyrelsen.

Fiskeavgifter som har fastställts enligt 6 kap. 6 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet ska användas för att bekosta forskning och utveckling inom fiskevården enligt vad Havs- och vattenmyndigheten bestämmer efter samråd med Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande.

Avgifter som avses i första och andra styckena får inte utan regeringens beslut användas till Havs- och vattenmyndighetens eller länsstyrelsens verksamhet. Förordning (2011:627).

I fråga om mark- och miljödomstolens beslut enligt denna förordning finns det bestämmelser om överklagande hos Mark- och miljööverdomstolen i 1 kap. 2 § första stycket och 5 kap. lagen
(2010:921) om mark- och miljödomstolar. Förordning (2010:958).

I 40 § förvaltningslagen (2017:900) finns bestämmelser om överklagande till allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt 9 § och Havs- och vattenmyndighetens beslut i ärenden om forsknings- och utvecklingsbidrag enligt 10 § andra stycket får dock inte överklagas. Förordning (2018:974).