Förordning (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet

Denna förordning innehåller bestämmelser om Försvarsmaktens stöd till statliga myndigheter, kommuner, regioner och enskilda.

Denna förordning ska dock inte gälla för sådant stöd från Försvarsmakten till civil verksamhet som regleras särskilt i lag eller förordning. Förordning (2019:1041).

För tillhandahållande av utrustning från Försvarsmakten skall bestämmelserna i denna förordning gälla i stället för vad som sägs i 4 § avgiftsförordningen (1992:191).

Försvarsmakten skall vid livshotande situationer där omedelbar transport är avgörande för behandlingen av skadade eller sjuka personer, utföra transporter med helikopter på begäran av sjukvårdshuvudman genom flygräddningscentralen.

Försvarsmakten får på begäran lämna stöd till Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Kustbevakningen, Tullverket, andra statliga myndigheter samt kommuner och regioner. Förordning (2019:1041).

Försvarsmakten får på begäran även lämna stöd till enskilda om det är fråga om en verksamhet som är av intresse för samhället eller om Försvarsmaktens medverkan kan inordnas som ett led i den utbildning som bedrivs vid myndigheten.

Försvarsmakten får lämna stöd enligt 3-5 §§ endast om Försvarsmakten har resurser som är lämpliga för uppgiften och det inte allvarligt hindrar dess ordinarie verksamhet eller dess medverkan enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor.

Förordning (2003:801).

När stöd lämnas enligt denna förordning får Försvarsmaktens personal inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda.

När Försvarsmakten lämnar stöd till civil verksamhet får endast sådan personal inom Försvarsmakten som har lämplig utbildning för uppgiften medverka. Försvarsmakten skall se till att den medverkande personalen har nödvändig kunskap om de särskilda förhållanden som kan gälla för uppgiften.

Den som fullgör grundutbildning eller repetitionsutbildning med totalförsvarsplikt är skyldig att delta i verksamhet enligt denna förordning endast om förutsättningarna i 5 kap. 3 § lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt är uppfyllda.

Försvarsmaktens personal får inte användas för uppgifter enligt denna förordning som kan medföra en inte obetydlig risk för att personalen kan komma att skadas.

En enhet inom Försvarsmakten som lämnar stöd enligt denna förordning skall stå under befäl av en militär chef.

Har upphävts genom förordning (2014:1222).

En begäran om att Försvarsmakten skall lämna stöd till civil verksamhet skall göras hos Högkvarteret. Beslut skall fattas av överbefälhavaren eller av den inom Högkvarteret som överbefälhavaren bestämmer.

Om begäran endast avser utrustning eller tjänster av mindre omfattning, får dock begäran göras hos någon annan organisationsenhet inom Försvarsmakten. Beslut skall då fattas av chefen för organisationsenheten. Förordning (2006:195).

Innan Försvarsmakten fattar beslut om att låna ut materiel till utlandet skall en anmälan om beslutsavsikten göras till Regeringskansliet (Försvarsdepartementet). Anmälan skall göras minst tio veckor före den dag då beslut i saken är avsett att fattas och innehålla en utförlig redogörelse för saken.

Försvarsmakten får delta i övningar för att förbereda stöd till civil verksamhet.

Begäran om att Försvarsmakten skall delta i en sådan övning skall göras på det sätt som sägs i 12 och 13 §§. Beslut skall fattas på det sätt som anges i 13 §.

Försvarsmakten skall ta ut avgifter för stöd enligt denna förordning. Full kostnadstäckning skall uppnås, om inte stödet lämnas till en annan statlig myndighet eller det är fråga om stöd enligt 3 §.

Försvarsmakten får, trots 5 § förordningen (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering, som villkor för stöd enligt denna förordning bestämma att försäkring ska tecknas för statens egendom, ansvarighet eller i övrigt för skador som staten ska ersätta. Detta gäller stöd som lämnas till kommuner, regioner och enskilda. Förordning (2019:1041).

Försvarsmakten får meddela föreskrifter om verkställighet av denna förordning.