Vägmärkesförordning (2007:90)
Sammanfattning
Vägmärkesförordningen reglerar hur vägmärken, trafiksignaler och vägmarkeringar ska utformas och placeras för att trafikanter ska kunna upptäcka och förstå dem i tid (kap. 1). Förordningen definierar olika typer av signaler och markeringar samt fastställer regler för hur förare ska agera vid exempelvis rött ljus eller heldragna linjer (kap. 3 och 4). Den omfattar även anvisningar genom vägbommar, tecken av vakt och särskilda säkerhetsanordningar vid korsningar med järnväg eller spårväg (kap. 5 och 6). Vidare beskrivs de tecken som polismän och andra myndighetspersoner använder för att ge anvisningar samt vem som ansvarar för att sätta upp och bekosta anordningarna (kap. 7 och 8).
Denna sammanfattning är förenklad. Läs originaltexten för fullständig information.
Relevant för den som
- En person framför ett fordon och behöver tolka innebörden av trafiksignaler eller vägmarkeringar.
- En markägare sätter upp vägmärken för att kunna ta ut kontrollavgift vid olovlig parkering.
- En trafikant närmar sig en plankorsning med järnväg där bommar och ljudsignaler används.
- En förare blir beordrad av en polisman att sänka hastigheten eller stanna vid vägkanten.
- En myndighet eller organisation ansvarar för att sätta upp, underhålla eller bekosta vägmärken.
Myndigheter som nämns i lagen
- Kronofogdemyndigheten
- Länsstyrelsen
- Naturvårdsverket
- Polismyndigheten
- Regeringen
- Transportstyrelsen
Kapitel
- 1 kap. Allmänna bestämmelser (11 §)
- 2 kap. Vägmärken och tilläggstavlor (32 §)
- 3 kap. Trafiksignaler (21 §)
- 4 kap. Vägmarkeringar (9 §)
- 5 kap. Andra anordningar för anvisningar för trafiken och tecken av vakt (2 §)
- 6 kap. Säkerhetsanordningar i korsningar med järnväg eller spårväg (9 §)
- 7 kap. Tecken av polisman m.fl. (2 §)
- 8 kap. Bemyndiganden, kostnader m.m. (6 §)
- 9 kap. Ansvar, handläggning och överklagande (4 §)