1 kap. Allmänna bestämmelser
Ur Förordning (2009:1428) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen
Sammanfattning
Denna förordning innehåller bestämmelser om tillämpningen av lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen (1 §). De begrepp som används i denna förordning har samma betydelse som i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen (2 §). All kommunikation och allt samråd för att underlätta verkställigheten av bötesstraff i Sverige eller i en annan medlemsstat ska ske mellan Kronofogdemyndigheten och behörig myndighet eller centralmyndighet i den andra staten (3 §).
Denna sammanfattning är förenklad. Läs originaltexten nedan för fullständig information.
Vanliga frågor
Vad innehåller denna förordning?
Denna förordning innehåller bestämmelser om tillämpningen av lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen (1 §).
Vilka myndigheter sköter kontakten när ett bötesstraff ska verkställas i Sverige eller i en annan medlemsstat?
All kommunikation och allt samråd för att underlätta verkställigheten av bötesstraff i Sverige eller i en annan medlemsstat ska ske mellan Kronofogdemyndigheten och behörig myndighet eller centralmyndighet i den andra staten (3 §).
På vilket sätt får kommunikationen och samrådet mellan myndigheterna ske?
Kommunikationen och samrådet får ske på det sätt som är lämpligast i det enskilda fallet (3 §).
Lagtext
1 §
Denna förordning innehåller bestämmelser om tillämpningen av lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen.
2 §
De begrepp som används i denna förordning har samma betydelse som i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen.
3 §
All kommunikation och allt samråd för att underlätta verkställigheten av bötesstraff i Sverige eller i en annan medlemsstat ska ske mellan Kronofogdemyndigheten och behörig myndighet eller centralmyndighet i den andra staten. Kommunikationen och samrådet enligt första stycket får ske på det sätt som är lämpligast i det enskilda fallet.