Kapitalförsörjningsförordning (2011:210)
Sammanfattning
Förordningen reglerar hur statliga myndigheter ska finansiera sin verksamhet och hantera sina medel (kap. 1). Myndigheter kan finansiera rörelsekapital genom krediter i Riksgäldskontoret och ska använda räntekonton för sina likvida medel (kap. 3). Det finns särskilda bestämmelser för när en myndighet får ta emot och disponera icke-statliga medel (kap. 6). Myndigheter som disponerar avkastningspliktigt kapital ska betala in belopp som motsvarar statens avkastningskrav till statens centralkonto (kap. 7). Statskontoret får meddela de föreskrifter som krävs för att verkställa förordningen (kap. 8).
Denna sammanfattning är förenklad. Läs originaltexten för fullständig information.
Relevant för den som
- En myndighet behöver finansiera sitt rörelsekapital genom krediter i Riksgäldskontoret.
- En person deponerar medel hos en myndighet och ska få ränta tillgodoräknad på beloppet.
- En myndighet tar emot icke-statliga medel av tillfällig natur utan att rubba förtroendet för sin opartiskhet.
- En myndighet redovisar och betalar in statens avkastningskrav för ett avkastningspliktigt kapital.
Myndigheter som nämns i lagen
- Regeringen
Kapitel
- Paragrafer (30 §)
- 1 kap. Inledande bestämmelser (3 §)
- 2 kap. Finansiering av investeringar och utlåning (8 §)
- 3 kap. Rörelsekapital och deponerade medel (4 §)
- 4 kap. Anslagsmedel och räntekonto (5 §)
- 5 kap. Disposition av försäljningsinkomster (6 §)
- 6 kap. Disposition av andra icke-statliga medel (1 §)
- 7 kap. Avkastningspliktigt kapital (2 §)
- 8 kap. Verkställighetsföreskrifter (1 §)
Vanliga frågor
13 frågor över 5 kapitel.
Ändringshistorik
Denna lag har ändrats 1 gång sedan grundförfattningen trädde i kraft.
Visa alla ändringar
- Lag (2025:1213) — 2025