Förordning (2012:34) om utökade möjligheter till delegering i förvaltningsrätt

Denna förordning gäller vid sidan av förordningen
(1996:382) med förvaltningsrättsinstruktion och notarieförordningen (1990:469).

En föredragande som har fullgjort notariemeritering får ges förordnande enligt 20-21 §§ förordningen (1996:382) med förvaltningsrättsinstruktion.

Det som anges om en notarie i 14 § andra stycket, 20 § andra och tredje styckena och 21 § andra och tredje styckena förordningen med förvaltningsrättsinstruktion ska även gälla en föredragande som har fått förordnande enligt första stycket.

Lagmannen får förordna anställda i förvaltningsrätten att på eget ansvar

1. förordna offentligt biträde i mål enligt lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och utlänningslagen (2005:716), och

2. förordna sakkunnig i mål enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård.

Lagmannen får förordna lagfarna föredragande som har tjänstgjort minst två år i förvaltningsrätt och förvaltningsrättsnotarier som har tjänstgjort minst ett år, under förutsättning att de bedöms ha tillräcklig erfarenhet och i övrigt vara lämpliga, att på eget ansvar

1. förordna offentligt biträde i mål enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, och

2. besluta om beviljande av rättshjälp. Förordning (2024:98).

Förordnande enligt 3 och 4 §§ får inte avse mål eller frågor som är omfattande eller svåra, eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet.

Uppkommer en fråga av sådant slag som anges i första stycket, ska den som har förordnats anmäla frågan för lagmannen eller den domare som lagmannen utsett. I förvaltningsrätt som är avdelningsindelad ska en sådan fråga i stället anmälas för avdelningschefen eller den domare som avdelningschefen har utsett.