Förordning (2016:1022) om inkomstgaranti, tjänstepension och vissa försäkringsförmåner för statsråd

I denna förordning finns bestämmelser om inkomstgaranti, tjänstepension och vissa försäkringsförmåner för statsråd. Förordningen är meddelad med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.

Vid bestämning av inkomstgaranti och tjänstepension för statsråd ska förordningen (2016:411) om tjänstepension, inkomstgaranti och avgångsvederlag till myndighetschefer tillämpas, med de tillägg och undantag som anges i det följande. Då ska det som i den förordningen sägs om myndighetschefer i stället gälla statsråd.

I fråga om försäkringsförmåner för statsråd ska avtal om statens tjänstegrupplivförsäkring (TGL-S) och avtal om ersättning vid personskada (PSA) gälla.

För rätt till inkomstgaranti gäller, i stället för vad som anges i 4 § 2 och 3 i förordningen (2016:411) om tjänstepension, inkomstgaranti och avgångsvederlag till myndighetschefer, att statsrådet ska ha varit statsråd under sammanlagt minst sex år eller ha varit statsråd och haft en eller flera sådana anställningar som omfattas av förordningen, eller varit anställd som statssekreterare oavbrutet i minst sex år.

Vid beräkningen av den period som avses i första stycket ska en regeringsperiod mellan två ordinarie val till riksdagen alltid anses vara fyra år. Vid beräkningen av perioden får ett statsråd tillgodoräkna sig tid som myndighetschef, trots vad som anges i 1 § andra stycket i förordningen om tjänstepension, inkomstgaranti och avgångsvederlag till myndighetschefer.

Bestämmelserna i 21-25 §§ förordningen (2016:411) om tjänstepension, inkomstgaranti och avgångsvederlag till myndighetschefer ska inte tillämpas.

Ett statsråd har inte rätt att få inkomstgaranti enligt denna förordning eller förordningen (2016:411) om tjänstepension, inkomstgaranti och avgångsvederlag till myndighetschefer för tid då statsrådsarvode eller avgångsersättning på grund av uppdrag som statsråd betalas ut. Detsamma gäller motsvarande förmåner enligt äldre författningar.