3 kap. Etablering i Sverige
Ur Förordning (2016:157) om erkännande av yrkeskvalifikationer
Lagtext
1 §
Bestämmelserna i detta kapitel gäller den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer enligt 9-11 §§ lagen (2016:145) om erkännande av yrkeskvalifikationer.
2 §
Vid bedömningen av en yrkesutövares yrkeskvalifikationer enligt 11 § lagen (2016:145) om erkännande av yrkeskvalifikationer ska kvalifikationerna delas in i följande nivåer: 1. examensbevis som gäller utbildning på högskolenivå i minst fyra år, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och därutöver yrkesutbildning om sådan krävs, 2. examensbevis som gäller utbildning på högskolenivå i minst tre och högst fyra år, eller ett motsvarande antal ECTS-poäng, och därutöver yrkesutbildning om sådan krävs, 3. examensbevis som gäller a) annan eftergymnasial utbildning på minst ett år än sådana som avses i 1 och 2, och därutöver yrkesutbildning om sådan krävs, eller b) en reglerad utbildning eller, i fråga om reglerade yrken, yrkesutbildning med särskilt upplägg som ger jämförbar nivå vad gäller yrkesskicklighet och förbereder den studerande för jämförbart ansvar och jämförbar verksamhet som i a, förutsatt att examensbeviset åtföljs av ett utbildningsbevis från ursprungsstaten, 4. bevis på avslutad gymnasieutbildning som omfattar a) en allmän utbildning som har kompletterats med en annan utbildning än sådana som avses i 3 eller med en provtjänstgöring eller yrkesutövning som krävs utöver den allmänna utbildningen, eller b) en teknisk eller yrkesinriktad utbildning som i förekommande fall har kompletterats med en utbildning som avses i a eller med en provtjänstgöring eller yrkesutövning som krävs utöver den tekniska eller yrkesinriktade utbildningen, och 5. kompetensbevis. En kvalifikationsnivå som intygas av en behörig myndighet i en annan stat inom EES eller i Schweiz ska godtas av den behöriga myndigheten.
3 §
Om en behörig myndighet i en annan stat inom EES eller i Schweiz har utfärdat ett bevis på formella kvalifikationer som i den staten motsvarar en kvalifikationsnivå och ger samma rätt till tillträde eller utövande av ett yrke som en kvalifikation som avses i 2 §, ska beviset jämställas med kvalifikationen i 2 §, även i fråga om kvalifikationsnivå.
4 §
Ett erkännande av yrkeskvalifikationer får nekas, om det för tillträde till yrket i Sverige krävs sådana kvalifikationer som avses i 2 § 1, men yrkesutövaren endast har sådana kvalifikationer som avses i 2 § 5.
5 §
Som ytterligare förutsättning för ett erkännande av yrkeskvalifikationer får det krävas att yrkesutövaren genomgår en kompensationsåtgärd, om 1. innehållet i yrkesutövarens utbildning avviker i väsentlig mån från innehållet i det bevis på formella kvalifikationer som krävs i Sverige, eller 2. yrket i Sverige omfattar yrkesverksamhet som inte ingår i motsvarande yrke i ursprungsstaten och den utbildning som krävs i Sverige avviker i väsentlig mån från den utbildning som yrkesutövarens kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer omfattar. Bedömningen av om en kompensationsåtgärd krävs ska avse sådana kunskaps- och kompetensområden, uppnådda färdigheter och kompetenser som är grundläggande för utövandet av yrket i Sverige. En kompensationsåtgärd får inte krävas, om avvikelsen i fråga om utbildning kompenseras av kunskaper och färdigheter som yrkesutövaren har tillägnat sig genom yrkesverksamhet eller genom livslångt lärande och som har godkänts för detta ändamål av ett behörigt organ i en stat inom EES, i Schweiz eller i ett tredjeland.
6 §
En yrkesutövare har rätt att som kompensationsåtgärd välja att genomgå en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov. Yrkesutövarens rätt att välja kompensationsåtgärd gäller dock inte om 1. det för tillträde till yrket i Sverige krävs sådana yrkeskvalifikationer som avses i 2 § 3, men yrkesutövaren endast har sådana yrkeskvalifikationer som avses i 2 § 5, 2. det för tillträde till yrket i Sverige krävs sådana yrkeskvalifikationer som avses i 2 § 1 eller 2, men yrkesutövaren endast har sådana yrkeskvalifikationer som avses i 2 § 4, eller 3. något annat är särskilt föreskrivet. Om det för tillträde till yrket i Sverige krävs sådana yrkeskvalifikationer som avses i 2 § 2 men yrkesutövaren endast har sådana kvalifikationer som avses i 2 § 5, får det krävas att yrkesutövaren ska genomgå både en anpassningsperiod och ett lämplighetsprov.
7 §
Om det beslutas att yrkesutövaren ska genomgå ett lämplighetsprov, har han eller hon rätt att göra det inom sex månader från tidpunkten för beslutet.
8 §
I stället för att besluta om en kompensationsåtgärd enligt 5 § ska ett erkännande av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer begränsas till att avse tillträde till en del av ett yrke (partiellt tillträde), om 1. yrkesutövaren är fullt kvalificerad att i ursprungsstaten utöva en del av den yrkesverksamhet för vilken tillträde söks, 2. skillnaderna mellan yrkesutövarens yrkesverksamhet och det reglerade yrket i Sverige är så stora att yrkesutövaren som kompensationsåtgärd skulle behöva fullfölja hela det utbildningsprogram som föreskrivs för att få tillträde till det reglerade yrket i sin helhet, och 3. yrkesverksamheten kan särskiljas från andra verksamheter som ingår i det reglerade yrket i Sverige. Vid bedömningen enligt första stycket 3 ska det beaktas om yrkesverksamheten kan utövas självständigt i ursprungsstaten. Om partiellt tillträde till ett yrke har beviljats, ska yrket utövas under ursprungsstatens yrkestitel. Yrkesutövaren ska vid yrkesutövningen lämna tydlig information om behörighetens räckvidd.
9 §
Trots vad som anges i 8 § får partiellt tillträde till en yrkesverksamhet nekas, om tillträdet skulle strida mot sådana tvingande hänsyn till allmänintresset som erkänns i Europeiska unionens domstols rättspraxis och det är lämpligt för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås samt inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.