Förordning (2025:549) om rätt för Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) att verkställa legaliseringar

Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) får utfärda intyg om att en tjänsteman, myndighet eller någon annan aktör eller person, vars befogenhet är angiven i föreskrifter eller på något liknande sätt, har undertecknat en viss handling samt att myndigheten, aktören eller personen vid tiden för undertecknandet hade en sådan befattning eller befogenhet som gav rätt att utfärda handlingen (legalisering).

Legalisering får inte ske

1. av notarius publicus bestyrkande av en kopia, om originalhandlingen är försedd med eller kan förses med en behörig persons underskrift och underskriften varken har legaliserats enligt 1 § eller bestyrkts av notarius publicus i enlighet med 6 § första stycket 6 förordningen (1982:327) om notarius publicus,

2. av ett annat intygande av notarius publicus än som avses i
6 § första stycket 6 förordningen om notarius publicus, om originalhandlingen är försedd med eller kan förses med en behörig persons underskrift, eller

3. om det är uppenbart att riktigheten av handlingen kan ifrågasättas eller att legaliseringen kan komma till användning för lagstridiga syften.

Legalisering enligt 1 § som avser översättning gjord av en översättare som inte är en auktoriserad translator enligt förordningen (1985:613) om auktorisation av tolkar och översättare, får ske endast om den som översatt handlingen inför notarius publicus undertecknat en försäkran där översättaren på heder och samvete intygar att översättningen är korrekt och sanningsenlig.

Första stycket gäller inte bestyrkanden av notarius publicus i enlighet med 6 § andra stycket förordningen (1982:327) om notarius publicus.

Till en ansökan om legalisering av en översättning som avses i första stycket ska översättarens försäkran och den originalhandling som har översatts bifogas.

Legalisering enligt 1 § får enbart ske om handlingen är skriven på eller, i enlighet med vad som anges i 3 §, översatt till svenska eller engelska.

Regeringskansliet får meddela ytterligare föreskrifter om hur en sådan försäkran som avses i 3 § ska vara utformad och om undantag från bestämmelsen i 4 §.

För varje legalisering tas en avgift ut. Om internationell hänsyn eller sedvänja kräver det, får Regeringskansliet
(Utrikesdepartementet) dock besluta att staten ska stå för kostnaden. För bestämmelser om avgift gäller 20-24 §§ avgiftsförordningen (1992:191). När avgift tas ut enligt 20 § tillämpas avgiftsklass A.