Lag (2026:1326) om bosättning för vissa nyanlända invandrare

Denna lag innehåller bestämmelser om

- kommuners ansvar för mottagande av vissa nyanlända invandrare efter anvisning, och

- boende för vissa nyanlända invandrare.

Lagen omfattar en nyanländ som har ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om

1. tillståndet har beviljats en flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller motsvarande äldre bestämmelser,

2. tillståndet har beviljats enligt 5 kap. 4 eller 6 §,
12 kap. 18 §, 21 kap. eller 22 kap. utlänningslagen
(2005:716), eller

3. tillståndet har beviljats efter vidarebosättning.

Lagen omfattar också en nyanländ som

1. har ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring på grund av anknytning till en person som har ett uppehållstillstånd som avses i 2 §, och

2. har ansökt om uppehållstillstånd inom sex år från det att den person som den nyanlände har anknytning till först togs emot i en kommun.

Första stycket gäller inte om den person som den nyanlände har anknytning till var svensk medborgare vid tidpunkten för den nyanländes ansökan om uppehållstillstånd.

Lagen omfattar även en nyanländ som har haft ett uppehållstillstånd som avses i 2 eller 3 § om giltighetstiden för tillståndet har löpt ut och den nyanlände inom giltighetstiden har ansökt om ett nytt eller fortsatt tillstånd som avses i 2 eller 3 §. Om ansökan avslås omfattas den nyanlände av lagen till dess att beslutet har fått laga kraft.

Första stycket gäller inte för en utlänning som har meddelats ett beslut om inhibition av verkställigheten enligt 12 kap.
16 e § första stycket eller 17 a § första stycket utlänningslagen (2005:716).

En kommun är skyldig att efter ett beslut om anvisning ta emot en nyanländ för bosättning i kommunen.

Migrationsverket beslutar i det enskilda fallet om sådana anvisningar.

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om förfarandet för anvisningarna.

Anvisningar till kommuner får omfatta

1. nyanlända som bor på något av Migrationsverkets asylboenden,
2. nyanlända som inte bor på något av Migrationsverkets asylboenden av skäl som anges i 6 kap. 3 § andra stycket 2 mottagandelagen (2026:999),
3. nyanlända som bor i ett boende som en kommun har ordnat efter en anvisning enligt 2 kap. 4 § 2 mottagandelagen,
4. nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd efter vidarebosättning, och
5. nyanlända som ingår eller har ingått i samma hushåll som en nyanländ som avses i 1, 2, 3 eller 4.

Första stycket 1-3 och 5 gäller dock inte barn under 18 år som vid ankomsten till Sverige var skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare (ensamkommande barn).

Regeringen får meddela föreskrifter om antalet nyanlända som får omfattas av anvisningar under ett visst kalenderår och om prioriteringen mellan och inom de kategorier av nyanlända som enligt första stycket 1-5 får omfattas av anvisningar.

Vid fördelningen mellan kommuner av nyanlända som får omfattas av anvisningar ska hänsyn tas till förutsättningarna för integration i kommunen genom följande kriterier:

1. kommunens arbetsmarknadsförutsättningar,
2. kommunens befolkningsstorlek,
3. kommunens sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkom-

mande barn,

4. omfattningen av utlänningar som omfattas av mottagandelagen
(2026:999) som vistas i kommunen,

5. förutsättningarna i kommunen för långsiktig etablering på bostadsmarknaden, och

6. områden i kommunen där utanförskapet är stort.

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om vilka kriterier som ska beaktas vid fördelningen.

Vid fördelningen ska hänsyn också tas till hur många nyanlända som en kommun önskar ta emot efter anvisning.

Kommunens önskemål får tillgodoses endast om det är möjligt med beaktande av antalet nyanlända som får omfattas av anvisningar till kommuner och övriga kommuners önskemål. Om en kommun önskar ta emot fler nyanlända än vad som följer av fördelningen enligt 7 § ska dessutom förutsättningarna för integration i kommunen beaktas.

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om fördelningen mellan kommuner av nyanlända som får omfattas av anvisningar och om förfarandet för fördelningen.

En kommun ska ordna boende inom kommunen för en nyanländ som har rätt till boende enligt 11-13 §§.

En kommun ska också ordna boende inom kommunen för en nyanländ som har tagits emot efter en anvisning enligt 5 § och som fortfarande omfattas av mottagandelagen (2026:999). Det som sägs om asylboende i mottagandelagen ska gälla under den tid då den nyanlände omfattas av den lagen.

En nyanländ som efter en anvisning enligt 5 § har tagits emot i kommunen har rätt till boende i kommunen.

En nyanländ som bor i ett boende som en kommun har ordnat efter en anvisning enligt 2 kap. 4 § 1 mottagandelagen
(2026:999) och som till följd av ett beslut om folkbokföring har upphört att omfattas av den lagen har rätt till boende i kommunen.

Regeringen får meddela föreskrifter om hur långt i förväg en nyanländ som har rätt till boende, men som under en period inte har nyttjat sin rätt, ska meddela kommunen sitt behov av boende.

För en nyanländ som avses i 11 § första stycket ska rätten till boende gälla under 36 månader från det att den nyanlände togs emot i kommunen. Om den nyanlände vid mottagandet i kommunen fortfarande omfattades av mottagandelagen (2026:999), ska tiden i stället räknas från det att den nyanlände till följd av ett beslut om folkbokföring upphörde att omfattas av den lagen.

För en nyanländ som avses i 11 § andra stycket ska rätten till boende gälla under 36 månader från det att den nyanlände till följd av ett beslut om folkbokföring upphörde att omfattas av mottagandelagen.

Om en nyanländ har upphört att omfattas av denna lag och därefter på nytt får rätt till boende enligt 11 §, ska tiden för rätt till boende räknas från det att den nyanlände första gången fick sådan rätt. Om en sådan nyanländ inte tidigare har haft rätt till boende enligt 11 §, ska tiden i stället räknas från det att den nyanlände första gången togs emot i en kommun.

Den kommun som ska ordna boende enligt 10 § första stycket får besluta att en nyanländs rätt till boende ska upphöra i förtid om

1. den nyanlände har fyllt 20 år och inte är anvisad till ett arbetsmarknadspolitiskt program och saknar godtagbara skäl för detta,
2. den nyanlände har fyllt 20 år och genom ett beslut som har fått laga kraft har fått sin anvisning till ett arbetsmarknadspolitiskt program återkallad till följd av omständigheter som den nyanlände råder över, eller
3. den nyanlände har skiljts från den bostadslägenhet som kommunen har ordnat efter det att den nyanländes hyresrätt har förverkats med stöd av 12 kap. 42 § jordabalken.

Regeringen får meddela föreskrifter om att endast vissa arbetsmarknadspolitiska program ska omfattas av första stycket
1 och 2.

Om en kommun har ordnat boende enligt 10 § första stycket genom ett hyresavtal som avser upplåtelse av en bostadslägenhet, gäller inte 12 kap. 45-52 §§ jordabalken för avtalet.

Regeringen får meddela föreskrifter om

1. vilken information som den kommun som ska ordna boende enligt 10 § ska ge den nyanlände, och

2. det stöd som kommunen ska erbjuda den nyanlände i syfte att den nyanlände långsiktigt ska kunna etablera sig på bostadsmarknaden.

Beslut som rör rätt till boende enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt lagen får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.