18 kap. Om sysslomän eller ombudsmän

Varder man av annan ombuden, att å dess vägnar något syssla och uträtta, och säger där ja till; tage fullmakt, och ligge där sedan hans vårdnad å; göre ock redo och besked för det han om händer får.

Vad ombudsman eller fullmakt gör och sluter, det vare så gillt, som huvudman det själv gjort och slutit hade. Går ombudsman vidare, än honom betrott är; rätte själv upp all skada, (och böte tjugu daler), och huvudmannen vare saklös.

Handlar syssloman oredligt, brukar list emot honom, som fullmakt gav, vänder sig hans gods till nytta, lånar hans penningar ut, eller tager penningar upp i hans namn; svare till all skada (,och plikte efter omständigheterna). Vare ock den, som fullmakt gav, saklös i allt, vad syssloman, utom hans ombud eller vilja, av annan lånt, eller med någon slutit haver; utan det vises, att det honom till nytta använt är.

Haver någon fått fullmakt, att för annan göra och låta, och tager den skada därav, som fullmakt gav; skylle sig själv, som sig ej bättre föresåg. Är ombudsman av försummelse, eller svek, vållande till skadan;
plikte då han, som sagt är.

Syssloman njute skälig arvodes lön, så ock vedergällning för det, som han å annans ärender rätteligen kostat haver. Är ej avtal därom gjort, eller åsämjer dem ej; ligge det då till rätten.

Haver syssloman borgat sin huvudmans gods och varor ut till den, som för ärlig och riktig man känd var, men finnes sedan så fattig, att han ej gitter det återgälda; vare då syssloman ej skyldig det att fylla, utan han särskild vedergällning njuter för det, han slikt äventyr stånda må.

Nu haver man sig åtagit, att inom viss tid något å annans vägnar syssla och beställa, eller lovat det till slut driva, och varder där ifrån hindrad av Konungens tjänst, eller sjukdom, egna sysslor, eller annan skälig orsak; låte då sin huvudman det så tidigt veta, att han må kunna någon annan i stället taga; sedan vare ombudsman saklös, när han för den tid räkenskap gör, som han sysslan haft haver.

Dör huvudman; göre då syssloman redo och räkning för hans arvingar, och vare sedan vid sysslan skild, där dem ej annorlunda åsämjer. Dör syssloman, och varder något skyldig; svare hans arvingar så långt gods hans räcker.

Var som å sysslomans förättning tala vill; göre det lagligen inom natt och år, sedan han vid sysslan skildes, och redo och räkning gjord är av honom, eller av hans arvingar, där han död är. Haver man laga förfall; njute samma tid därefter.

Är någon frånvarande, och förefaller något, där i han ej kunnat syssloman nämna; då må skyldeman, eller vän hans, för honom tala och svara, sedan han, där så fordras, borgen satt, att den frånvarande skall för gott känna det han gjort haver. Gillar frånvarande det ej; fylle han, som utan fullmakt annans talan sig tagit, eller dess löftesmän, all skada, som därav timat.

KF (1855:82 s. 1) ang. löftesmans rätt att uppsäga och betala gäld m.m.

Skall förfallotid för gäld efter uppsägning beräknas; have löftesman lika rätt, som gäldenär, att uppsägning göra och gälden å förfallodagen betala. Är ej avtal om förfallotid gjort, äge ock gäldenär eller löftesman rätt att betala när han vill, ändå att borgenär det ej fordrat.

KF 1851:55 s. 4 ang. sättet för uppsägning av förbindelser, för vilka flera äro ansvariga.

Hava flera förbundit sig att, en för alla och alla för en, betala gäld och skall förfallotid efter uppsägning beräknas; vare uppsägning, som hos endera sker, ej mot de andra gällande. Har löftesman åtagit sig annans gäld, som sin egen, må, där förfallotiden efter uppsägning jämväl beräknas skall, uppsägning som hos endera sker, ej eller mot den andra gälla. Lag samma vare ock där flera, en för alla och alla för en, ingått sådan borgen, nyss sagd är, för gäld, som efter uppsägning betalas bör.