1 kap. Försiktighetsmått

Denna förordning innehåller bestämmelser om försiktighetsmått för industriutsläppsverksamheter. Förordningen är meddelad 1. med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken i fråga om 1 kap. 8-18 §§ och 2 kap. 3 §, 2. med stöd av 10 kap. 21 § miljöbalken i fråga om 1 kap. 23 och 24 §§, 3. med stöd av 26 kap. 19 § miljöbalken i fråga om 1 kap. 21 och 22 §§, och 4. i övrigt med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Förordning (2013:504).

I denna förordning avses med industriutsläppsverksamhet: en verksamhet som är tillståndspliktig eller omfattas av ett tillstånd enligt miljöprövningsförordningen (2013:251) med en verksamhetskod som slutar med -i, huvudverksamhet: den huvudsakliga industriutsläppsverksamhet som bedrivs på en anläggning, och sidoverksamhet: en industriutsläppsverksamhet som bedrivs på en anläggning men som inte är den huvudsakliga industriutsläppsverksamheten på anläggningen. Förordning (2016:1200).

Med bästa tillgängliga teknik avses i denna förordning det mest effektiva och mest avancerade stadium när det gäller utvecklingen av den verksamhet och de tillverkningsmetoder som anger en given tekniks praktiska lämplighet för att utgöra grunden för gränsvärden för utsläpp och andra tillståndsvillkor och som har till syfte att hindra och, när det inte är möjligt, minska utsläpp och påverkan på miljön som helhet. Den teknik som är mest effektiv för att uppnå en hög allmän skyddsnivå för miljön som helhet ska anses vara den bästa. Med teknik avses både den teknik som används och det sätt på vilket en anläggning utformas, uppförs, underhålls, drivs och avvecklas. Med tillgänglig teknik avses att tekniken ska ha utvecklats i sådan utsträckning att den kan tillämpas inom den berörda industribranschen på ett ekonomiskt och tekniskt genomförbart sätt och med beaktande av kostnader och nytta, oavsett om tekniken tillämpas eller produceras i Sverige, förutsatt att den berörda verksamhetsutövaren på rimliga villkor kan få tillgång till den. Förordning (2018:2006).

I denna förordning avses med slutsatser om bästa tillgängliga teknik: slutsatser om bästa tillgängliga teknik som antas med stöd av artikel 13.1-13.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar), huvudslutsatser: slutsatser om bästa tillgängliga teknik som omfattar en huvudverksamhet, och sidoslutsatser: slutsatser om bästa tillgängliga teknik som omfattar en sidoverksamhet. Med slutsatsernas offentliggörande avses den dag då en slutsats om bästa tillgängliga teknik offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. För de slutsatser om bästa tillgängliga teknik för stora förbränningsanläggningar som anges i 2 kap. 43 § ska dock slutsatsernas offentliggörande anses vara den 17 augusti 2017 när Europeiska kommissionens genomförandebeslut (EU) 2017/1442 av den 31 juli 2017 offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. Förordning (2022:34).

I denna förordning avses med miljöprövningsdelegation: ett sådant särskilt organ inom länsstyrelsen som avses i förordningen (2011:1237) om miljöprövningsdelegationer, och tillsynsmyndighet: den som enligt miljötillsynsförordningen (2011:13) utövar tillsyn över en industriutsläppverksamhet. Förordning (2020:649).

I denna förordning avses med tillstånd: ett tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken och miljöprövningsförordningen (2013:251) eller motsvarande äldre bestämmelser, och tillståndsvillkor: ett villkor i det tillstånd som gäller för industriutsläppsverksamheten.

Med föroreningsskada avses i denna förordning en sådan miljöskada av mark och grundvatten som avses i 10 kap. 1 § miljöbalken.

I övrigt har ord och uttryck i denna förordning samma betydelse som i miljöbalken.

Utsläppsvärden i de slutsatser om bästa tillgängliga teknik som anges i 2 kap. ska gälla som begränsningsvärden för utsläpp från industriutsläppsverksamheter under normala driftförhållanden och ska 1. i fråga om utsläppsvärden i huvudslutsatser följas senast den dag som inträffar fyra år efter huvudslutsatsernas offentliggörande, och 2. i fråga om utsläppvärden i sidoslutsatser följas senast den dag som inträffar fyra år efter huvudslutsatsernas offentliggörande, om sidoslutsatserna offentliggjordes senast samma dag som huvudslutsatserna.

Om ett begränsningsvärde som avses i 8 § inte följs, ska verksamhetsutövaren omedelbart informera tillsynsmyndigheten och vidta de åtgärder som behövs för att verksamheten återigen ska bedrivas så att begränsningsvärdet följs.

De slutsatser om bästa tillgängliga teknik som anges i 2 kap. innehåller slutsatser om andra försiktighetsmått än utsläppsvärden. Vid bedömningen av om en industriutsläppsverksamhet bedrivs i enlighet med kravet på bästa möjliga teknik enligt 2 kap. 3 § miljöbalken ska hänsyn tas till sådana slutsatser 1. i fråga om huvudslutsatser senast den dag som inträffar fyra år efter slutsatsernas offentliggörande, och 2. i fråga om sidoslutsatser senast den dag som inträffar fyra år efter huvudslutsatsernas offentliggörande, om sidoslutsatserna offentliggjordes senast samma dag som huvudslutsatserna.

I fråga om utsläpp av koldioxid, dikväveoxid eller perfluorkolväten som innebär att en verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser ska ett utsläppsvärde eller annat försiktighetsmått i slutsatser om bästa tillgängliga teknik inte tillämpas på sådana verksamheter, om försiktighetsmåttet 1. innebär en begränsning av utsläppen, eller 2. genom att reglera använd mängd fossilt bränsle syftar till en begränsning av koldioxidutsläpp. Första stycket gäller inte utsläppsvärden eller andra försiktighetsmått som avser dikväveoxid eller perfluorkolväten och som syftar till att hindra betydande lokala föroreningar. Förordning (2020:1183).

Denna förordning gäller utöver tillståndsvillkor och villkor i ett föreläggande från tillsynsmyndigheten riktat till den som bedriver en industriutsläppsverksamhet.

I 19 kap. 5 § första stycket 9 och 22 kap. 25 § första stycket 6 a miljöbalken finns bestämmelser om att ett beslut eller en dom som innebär att tillstånd ges till en verksamhet ska innehålla villkor om utsläpp, begränsningsvärden och bästa möjliga teknik som anpassar tillämpningen av föreskrifter om försiktighetsmått. Vid prövning av tillståndsvillkor ska en sådan anpassning göras genom att prövningsmyndigheten som referens för sin bedömning använder 1. de utsläppsvärden och de beskrivningar av andra försiktighetsmått som finns i de slutsatser om bästa tillgängliga teknik som anges i 2 kap., och 2. de beskrivningar av försiktighetsmått i ett sådant BAT-referensdokument som enligt artikel 13.7 i direktiv 2010/75/EU har antagits av Europeiska kommissionen före den 7 januari 2011, om a) beskrivningarna avser annat än utsläppsvärden, och b) BAT-referensdokumentet inte har ersatts med sådana slutsatser om bästa tillgängliga teknik som anges i 2 kap.

Om det av ett tillståndsvillkor framgår att villkoret innebär en sådan anpassning som avses i 13 §, får villkoret tillämpas i stället för den slutsats som anpassningen avser. Alternativvärden

Miljöprövningsdelegationen får besluta att en industriutsläppsverksamhet i stället för att följa ett begränsningsvärde som avses i 8 § ska följa ett begränsningsvärde som bestäms med hänsyn till andra tidsperioder eller andra referensförhållanden (alternativvärde). Beslutet får inte innebära att verksamheten genom att följa ett alternativvärde medför högre utsläppsnivåer under normala driftsförhållanden än om verksamheten skulle ha följt det begränsningsvärde som avses i 8 §.

Miljöprövningsdelegationen får ge dispens från ett begränsningsvärde som avses i 8 §, om 1. det med hänsyn till var den anläggning som verksamheten bedrivs på ligger geografiskt, anläggningens tekniska egenskaper eller de lokala miljöförhållandena skulle medföra oproportionerligt höga kostnader jämfört med miljönyttan att följa begränsningsvärdet, och 2. dispensen förenas med ett villkor om att i stället följa ett mindre strängt begränsningsvärde. Förordning (2013:504).

En dispens enligt 16 § upphör att gälla när det begränsningsvärde som dispensen avser har ersatts med en ny slutsats om bästa tillgängliga teknik. En dispens som avser ett utsläppsvärde i Europeiska kommissionens genomförandebeslut (EU) 2017/1442 av den 31 juli 2017 om fastställande av BAT-slutsatser för stora förbränningsanläggningar i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp ska dock även anses utgöra en dispens avseende motsvarande utsläppsvärde i Europeiska kommissionens genomförandebeslut (EU) 2021/2326 av den 30 november 2021 om fastställande av BAT-slutsatser för stora förbränningsanläggningar, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp, om inte prövningsmyndigheten bestämmer annat. Förordning (2022:34).

Miljöprövningsdelegationen får besluta att en dispens enligt 16 § ska gälla för en kortare tidsperiod än som avses i 17 §, om förutsättningarna för dispens endast finns under den tid som behövs för att anpassa anläggningen till det begränsningsvärde som avses i 8 §.

När en ansökan om dispens enligt 16 § har inkommit till miljöprövningsdelegationen ska myndigheten kungöra detta på myndighetens anslagstavla samt genom information på myndighetens webbplats eller på annat lämpligt sätt. Kungörelsen ska innehålla en upplysning om 1. vilken myndighet som prövar ärendet, 2. var handlingarna i ärendet finns tillgängliga, 3. till vem och inom vilken tid synpunkter i ärendet kan lämnas, och 4. hur information i ärendet kommer att hållas tillgänglig.

En kopia av ett beslut i ett ärende om dispens enligt 16 § ska skickas till Statens jordbruksverk, om beslutet rör en sådan verksamhet som avses i 2 kap. 1 § miljöprövningsförordningen (2013:251), och till Naturvårdsverket i övriga fall.

Den som bedriver en industriutsläppsverksamhet ska utföra periodiska kontroller av mark och grundvatten inom det område där verksamheten bedrivs. Kontrollerna ska avse de ämnen som förekommer i verksamheten och som riskerar att medföra en föroreningsskada.

Kontroller enligt 21 § ska genomföras 1. första gången senast fyra år efter det att huvudslutsatser offentliggjordes första gången, och 2. därefter minst en gång vart femte år av grundvatten och minst en gång vart tionde år av mark. Kontrollerna får ske mer sällan, om en systematisk bedömning av föroreningsrisken enligt 6 § första stycket förordningen (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll visar att kontroller inte behövs eller att kontroller kan genomföras med andra tidsintervall.

Den som bedriver eller avser att bedriva en industriutsläppsverksamhet ska för kontrollen av sådana föroreningar i mark och grundvatten som har samband med verksamheten se till att det finns en skriftlig rapport (statusrapport) som redovisar 1. de föroreningar som förekommer i mark och grundvatten inom det område där verksamheten bedrivs eller avses att bedrivas, 2. hur området används när statusrapporten upprättas, 3. tillgänglig information om tidigare användning av området, och 4. mark- och grundvattenmätningar som avspeglar förhållandena i området. En statusrapport krävs dock inte om risken är liten för att verksamheten medför föroreningsskada inom det område där verksamheten bedrivs eller avses att bedrivas.

Om det krävs en statusrapport enligt 23 §, ska den upprättas senast i samband med att 1. den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten ansöker om tillstånd för den, eller 2. huvudverksamheten för första gången omfattas av huvudslutsatser, om verksamheten omfattas av ett tillstånd och det inte finns någon upprättad statusrapport. Om en statusrapport upprättas enligt första stycket 2, ska den ges in till tillsynsmyndigheten senast fyra år efter slutsatsernas offentliggörande. En bestämmelse om att en ansökan i ett ansökningsmål ska innehålla en statusrapport finns i 22 kap. 1 § första stycket 7 miljöbalken.

Om tillsynsmyndigheten finner att en statusrapport som har upprättats enligt 24 § första stycket 2 inte uppfyller kraven i 23 §, ska tillsynsmyndigheten förelägga verksamhetsutövaren att avhjälpa bristen.

Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om vad en statusrapport ska innehålla.

Naturvårdsverket eller, i fråga om verksamheter som avses i 2 kap. 1 § miljöprövningsförordningen (2013:251), Statens jordbruksverk ska på lämpligt sätt göra information tillgänglig för andra berörda myndigheter och allmänheten om innebörden och utvecklingen av sådan bästa tillgängliga teknik som avses i denna förordning.

Naturvårdsverket eller, i fråga om verksamheter som avses i 2 kap. 1 § miljöprövningsförordningen (2013:251), Statens jordbruksverk ska på sin webbplats tillgängliggöra 1. de domar och beslut som innebär att tillstånd har getts till en industriutsläppsverksamhet eller att ett sådant tillstånd har omprövats eller tillståndsvillkor ändrats enligt 24 kap. 5, 7, 8 eller 9 § miljöbalken, 2. dispenser enligt 16 §, och 3. uppgifter om de åtgärder som verksamhetsutövare har vidtagit enligt 10 kap. 5 a § miljöbalken. I offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns bestämmelser som kan innebära att annat gäller i stället för det som sägs i första stycket. Förordning (2018:2118).

När en dom eller ett beslut i ett tillståndsmål eller tillståndsärende skickas till Naturvårdsverket eller Statens jordbruksverk enligt 11 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ska prövningsmyndigheten, om det är en sådan dom eller sådant beslut som avses i 28 § första stycket 1, särskilt uppmärksamma verket på att domen eller beslutet rör en industriutsläppsverksamhet.

Tillsynsmyndigheten ska lämna uppgifter till Naturvårdsverket om åtgärder som verksamhetsutövare har vidtagit enligt 10 kap. 5 a § miljöbalken, om Naturvårdsverket begär det.

Naturvårdsverket ska ansvara för sådant utbyte av information och sådan rapportering som avses i artikel 72 i direktiv 2010/75/EU.

Tillsynsmyndigheter ska lämna de uppgifter som behövs för att Naturvårdsverket ska kunna fullgöra sitt ansvar enligt 31 §.

Naturvårdsverket får meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av 31 och 32 §§.

Bestämmelser om straff finns i 29 kap. miljöbalken.

Bestämmelser om överklagande finns i 19 kap. 1 § miljöbalken.