Svavelförordning (2014:509)

Denna förordning är meddelad med stöd av

• 14 kap. 8 § miljöbalken i fråga om 13-31, 34 och 36 §§,
• 14 kap. 13 § miljöbalken i fråga om 32-35 §§,
• 26 kap. 22 a § miljöbalken i fråga om 34 §,
• 8 kap. 7 och 11 §§ regeringsformen i fråga om övriga bestämmelser. Förordning (2023:127).

Med ASTM D86-metoden avses i denna förordning den metod som fastställts av American Society for Testing and Materials i 1976 års upplaga av standarddefinitioner och specifikationer för petroleumprodukter och smörjmedel.

I denna förordning avses med

marint bränsle: varje petroleumbaserat flytande bränsle som används eller som är avsett att användas ombord på ett fartyg,

marin dieselolja: varje marint bränsle som i fråga om annat än svavelhalt är av DMB-kvalitet enligt Internationella standardiseringsorganisationens standard ISO 8217, tabell I, och

marint dieselbränsle: varje marint bränsle som i fråga om annat än svavelhalt är av DMX-, DMA- eller DMZ-kvalitet enligt Internationella standardiseringsorganisationens standard ISO 8217, tabell I.

Med dieselbränsle avses i denna förordning varje petroleumbaserat flytande bränsle, med undantag för marina bränslen, som

1. omfattas av något av numren 2710 19 25, 2710 19 29, 2710 19 47, 2710 19 48, 2710 20 17 eller 2710 20 19 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nummer) enligt rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, eller

2. till mindre än 65 volymprocent (inklusive förluster)
destillerar vid 250 grader Celsius och till minst 85 volymprocent (inklusive förluster) destillerar vid 350 grader Celsius, allt enligt ASTM D86-metoden.

Med tung eldningsolja avses i denna förordning varje petroleumbaserat flytande bränsle, med undantag för marina bränslen, som

1. omfattas av något av numren 2710 19 51-2710 19 68, 2710 20 31, 2710 20 35 eller 2710 20 39 i Kombinerade nomenklaturen
(KN-nummer) enligt förordning (EEG) nr 2658/87, eller

2. inte är dieselbränsle men

a) som på grund av sin destillationsgräns tillhör kategorin tunga oljor avsedda för användning som bränsle och till mindre än 65 volymprocent (inklusive förluster) destillerar vid 250 grader Celsius enligt ASTM D86-metoden, eller

b) vars destillation inte kan fastställas med ASTM D86-metoden.

Med bunkerleverantör avses i denna förordning den som yrkesmässigt levererar ett marint bränsle till fartyg.

Med Östersjöområdet avses i denna förordning allt vattenområde i den egentliga Östersjön, Bottniska viken och Finska viken samt inloppet till Östersjön upp till latitudparallellen genom Skagen i Skagerrak vid 57 grader 44,8 minuter nordlig bredd.

Med Nordsjöområdet avses i denna förordning allt vattenområde i den egentliga Nordsjön begränsat i norr vid 62 grader nordlig bredd, i väster vid 4 grader västlig längd, i öster av latitudparallellen genom Skagen i Skagerrak vid 57 grader 44,8 minuter nordlig bredd samt i söder av Engelska kanalen vid 5 grader västlig längd och 48 grader 30 minuter nordlig bredd.

Med Nordamerikaområdena avses i denna förordning allt vattenområde

1. i det egentliga Stilla havet utanför Amerikas förenta staters och Kanadas kuster begränsat av de räta (geodetiska)
linjerna mellan de punkter vars koordinater anges i bilaga 1,

2. i den egentliga Atlanten utanför Amerikas förenta staters, Kanadas och Frankrikes kuster (Saint-Pierre-et-Miquelon) samt i Mexikanska golfen utanför Amerikas förenta staters kust begränsat av de räta (geodetiska) linjerna mellan de punkter vars koordinater anges i bilaga 2, och

3. utanför de Hawaiiska öarna Hawaiis, Mauis, Oahus, Molokais, Niihaus, Kauais, Lanais och Kahoolawes kuster begränsat av de räta (geodetiska) linjerna mellan de punkter vars koordinater anges i bilaga 3.

Med Förenta staternas karibiska havsområde avses i denna förordning allt vattenområde i den egentliga Atlanten och det egentliga Karibiska havet utanför Puerto Ricos och Amerikanska Jungfruöarnas kuster begränsat av de räta (geodetiska) linjerna mellan de punkter vars koordinater anges i bilaga 4. Förordning (2025:51).

Med Medelhavsområdet avses i denna förordning allt vattenområde som begränsas av Europas, Afrikas och Asiens kuster mellan

1. den västra ingången till Gibraltar sund, definierad som en linje som förbinder ytterpunkterna av Kap Trafalgar i Spanien vid 36 grader 11 minuter nordlig bredd och 6 grader 2 minuter västlig längd och Kap Spartel i Marocko vid 35 grader
48 minuter nordlig bredd och 5 grader 55 minuter västlig längd,

2. Dardanellerna, definierad som en linje som förbinder Mehmetçik Burnu vid 40 grader 3 minuter nordlig bredd och
26 grader 11 minuter östlig längd och Kumkale Burnu vid 40 grader 1 minut nordlig bredd och 26 grader 12 minuter östlig längd, och

3. den norra ingången till Suezkanalen exklusive området som omsluts av de räta (geodetiska) linjerna mellan de punkter vars koordinater anges i bilaga 5. Förordning (2025:249).

Med metod för att minska utsläpp avses i denna förordning användning av en utrustning, ett material, en anordning eller en apparat som ansluts i ett fartyg eller användning av någon annan metod för att uppfylla utsläppskraven i denna förordning, om metoden är genomförbar och kan verifieras och kvantifieras.

Denna förordning gäller för alla bränslen som innehåller svavel.

Förordningen gäller dock inte för ett dieselbränsle som omfattas av nummer 2710 19 41 eller 2710 19 45 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nummer) enligt förordning (EEG) 2658/87, i lydelsen enligt kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001, och är avsett att användas i

1. fordon som avses i

a) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 av den 20 juni 2007 om typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp från lätta personbilar och lätta nyttofordon (Euro 5 och Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon, eller

b) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 595/2009 av den 18 juni 2009 om typgodkännande av motorfordon och motorer vad gäller utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon samt om ändring av förordning (EG) nr 715/2007 och direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiven
80/1269/EEG, 2005/55/EG och 2005/78/EG, eller

2. mobila maskiner som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1628 av den 14 september 2016 om krav för utsläppsgränser vad gäller gas- och partikelformiga föroreningar samt typgodkännande av förbränningsmotorer för mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg, om ändring av förordningarna (EU) nr
1024/2012 och (EU) nr 167/2013 samt om ändring och upphävande av direktiv 97/68/EG.

Bestämmelser om dieselbränslen finns i 7-10 §§ drivmedelslagen
(2011:319) och i drivmedelsförordningen (2011:346).

Förordning (2023:127).

I fråga om fartygs drift gäller denna förordning endast för bränslen som avses i 3 §.

Ett dieselbränsle får saluföras, överlåtas eller användas endast om svavelhalten i oljan inte överstiger 0,10 viktprocent.

En tung eldningsolja med högre svavelhalt än 0,80 viktprocent eller ett annat bränsle som innehåller svavel får inte förbrännas, om förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd som motsvarar mer än 0,19 gram svavel per megajoule bränsle.

Vid förbränning av svavelhaltigt bränsle i en industrianläggning eller energiproduktionsanläggning får utsläppen i luften av svavelföreningar motsvara högst 0,10 gram svavel per megajoule bränsle eller, om de totala årliga utsläppen från anläggningen överstiger 400 ton svavel, högst 0,05 gram svavel per megajoule bränsle, allt räknat som årsmedelvärde.

Vid tillämpningen av första stycket ska samtliga produktionsenheter inom ett fjärrvärmenät, ett kraftverk eller en industrianläggning anses tillhöra samma anläggning, om verksamheten bedrivs av en och samma juridiska eller fysiska person. Hänsyn ska inte tas till utsläpp från soda-
eller lutpannor.

I koleldade förbränningsanläggningar som första gången tagits i bruk efter utgången av juni 1988 får kol inte förbrännas, om förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd som motsvarar mer än 0,05 gram svavel per megajoule bränsle, räknat som årsmedelvärde.

Ett marint dieselbränsle får saluföras eller överlåtas endast om svavelhalten i oljan inte överstiger 0,10 viktprocent.

En marin dieselolja får saluföras eller överlåtas endast om svavelhalten i oljan inte överstiger 1,50 viktprocent.

Ett marint bränsle får levereras till ett fartyg som avses i 34 § endast om bränslet överensstämmer med det som anges i bunkerspecifikationen enligt samma paragraf.

Ett marint bränsle med en svavelhalt som överstiger 0,10 viktprocent får inte användas i svenskt inre vatten, Östersjöområdet, Nordsjöområdet, Nordamerikaområdena och Förenta staternas karibiska havsområde. Förordning (2025:51).

Ett marint bränsle med en svavelhalt som överstiger
0,10 viktprocent får inte användas i svenskt inre vatten, Östersjöområdet, Nordsjöområdet, Nordamerikaområdena, Förenta staternas karibiska havsområde och Medelhavsområdet.

Förordning (2025:249).

Ett marint bränsle med en svavelhalt som överstiger 0,10 viktprocent får inte användas i fartyg i hamn inom Europeiska unionen.

Första stycket gäller inte

1. under tid då fartyget i enlighet med en offentliggjord tidtabell ligger vid kaj i mindre än två timmar, eller

2. under den tid som behövs för att genomföra nödvändig omkoppling mellan bränsletyper så snart som möjligt efter ankomsten till kaj och så sent som möjligt före avresan, om tidpunkterna för omkoppling anges i fartygets loggbok.

Undantagen i andra stycket 1 och 2 gäller inte i de vattenområden som avses i 20 §.

För att minska utsläppen av marina bränslen från fartyg som ligger vid kaj ska fartygets befälhavare sträva efter att det i fartyget används el som genereras på land.

I andra vattenområden än de som avses i 20 och 21 §§ får ett marint bränsle inte användas, om bränslets svavelhalt överstiger 0,50 viktprocent. Förordning (2023:127).

Ett marint bränsle får inte medföras ombord på ett fartyg på annat sätt än som last, om bränslets svavelhalt överstiger 0,50 viktprocent. Förordning (2023:127).

Trots 20, 21, 23 och 23 a §§ får det bränsle som används ha en högre svavelhalt, om det i fartyget används en metod för att minska utsläppen så att svaveldioxidutsläppen kontinuerligt inte blir större än vad som hade blivit fallet med den angivna högsta tillåtna svavelhalten. Inom Europeiska unionens territorium får bränslets svavelhalt överstiga 3,50 viktprocent endast om metoden utgörs av ett avgasreningssystem som innebär att rökgasen tvättas i ett slutet system.

Förordning (2023:127).

För jämförelse av svaveldioxidutsläppens storlek enligt 24 § ska användning av petroleumbaserade destillat eller tjock eldningsolja med

1. svavelhalten 3,50 viktprocent anses motsvara halten 0,1517 promille (151,7 ppm) svaveldioxid per volymprocent koldioxid i den utsläppta rökgasen,
2. svavelhalten 1,50 viktprocent anses motsvara halten 0,0650 promille (65,0 ppm) svaveldioxid per volymprocent koldioxid i den utsläppta rökgasen,
3. svavelhalten 1,00 viktprocent anses motsvara halten 0,0433 promille (43,3 ppm) svaveldioxid per volymprocent koldioxid i den utsläppta rökgasen,
4. svavelhalten 0,50 viktprocent anses motsvara halten 0,0217 promille (21,7 ppm) svaveldioxid per volymprocent koldioxid i den utsläppta rökgasen, och
5. svavelhalten 0,10 viktprocent anses motsvara halten 0,0043 promille (4,3 ppm) svaveldioxid per volymprocent koldioxid i den utsläppta rökgasen.

När koldioxidkoncentrationen reduceras i en avgasreningsutrustning får koldioxidkoncentrationen mätas vid avgasreningsutrustningens intag, om det kan visas att denna metod ger ett korrekt resultat i fråga om svaveldioxidutsläppens storlek.

När en blandning av marint bränsle och avkokningsgas används som metod för att minska utsläpp, ska metoden bidra till att svaveldioxidutsläppen kontinuerligt inte blir större än vad som hade blivit fallet med den angivna högsta tillåtna svavelhalten.

Vid bedömningen av om blandningen uppfyller kravet i första stycket ska en beräkning göras av värden som gäller förbrukning av blandningen när fartyget ligger i hamn.

Beräkningen ska göras genom att bestämma

1. gasförbrukningen, som är vikten i kilogram av den avkokningsgas som förbrukas,
2. marinbränsleförbrukningen, som är vikten i kilogram av det marina bränsle som förbrukas,
3. blandningsvärdet, som är förhållandet mellan avkokningsgasen och det marina bränslet och beräknas genom att gasförbrukningen divideras med marinbränsleförbrukningen, och
4. jämförelsevärdet, som beräknas genom att det marina bränslets svavelhalt i viktprocent multipliceras med 8,6 och multiplikationens resultat minskas med 0,816.

Blandningen ska anses uppfylla kravet i första stycket om blandningsvärdet är större än eller lika med jämförelsevärdet.

Utsläpp till havet från ett avgasreningssystem som tvättar rökgasen får endast ske om

1. utsläppet inte är förbjudet enligt 2 kap. 33 § förordningen
(1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg, och

2. det kan visas att utsläppet inte har någon betydande effekt på och inte utgör någon risk för människors hälsa eller miljön. Förordning (2025:26).

Förbuden i 13, 17-21, 23 och 23 a §§ gäller inte

1. bränslen avsedda för forskning, testning eller förädling,
2. bränslen som används på fartyg som ägs eller brukas av Försvarsmakten eller av en främmande stats stridskrafter, eller
3. bränsleanvändning som är nödvändig

a) med hänsyn till ett fartygs säkerhet,

b) för att rädda människoliv till sjöss, eller

c) på grund av skada på fartyget eller dess utrustning.

Första stycket 3 får tillämpas endast om rimliga åtgärder vidtas för att förhindra eller minimera utsläpp som härrör från bränslet och åtgärder vidtas snarast möjligt för att reparera den skada som gjort bränsleanvändningen nödvändig. Första stycket 3 får inte tillämpas om fartygets ägare eller befälhavare uppsåtligen eller genom vårdslöshet orsakade den skada som gjort bränsleanvändningen nödvändig.

Förordning (2023:127).

Förbuden i 20, 21, 23 och 23 a §§ gäller inte, om det kan visas att

1. fartygets befälhavare har vidtagit alla rimliga åtgärder för att få tag på föreskrivet marint bränsle men inte kunnat göra det utan att avvika från sin planerade rutt eller försenas oskäligt,
2. de åtgärder som har vidtagits enligt 1 är dokumenterade, och
3. fartygets flaggstat och den behöriga myndigheten i destinationshamnens stat har underrättats om de förhållanden som avses i 1. Förordning (2023:127).

Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen i det enskilda fallet ge dispens från 15 §.

I fråga om försök med nya metoder för att minska utsläpp från fartyg får Transportstyrelsen i det enskilda fallet ge dispens från förbuden i 17-21, 23 och 23 a §§ om en sådan dispens är förenlig med Europaparlamentets och rådets direktiv
(EU) 2016/802 av den 11 maj 2016 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen, i den ursprungliga lydelsen.

Om en behörig myndighet i ett annat land i Europeiska unionen har gett ett motsvarande godkännande för försök med nya metoder för att minska utsläpp från fartyg, får ett marint bränsle användas och medföras i enlighet med godkännandet trots förbuden i 17-21, 23 och 23 a §§. Förordning (2023:127).

Den som säljer ett svavelhaltigt bränsle ska när avtalet ingås uppge svavelhalten i bränslet för köparen, om det inte är uppenbart att svavelhalten är lägre än den som anges i 14 §.

Den som säljer ett svavelhaltigt bränsle eller till Sverige för in ett sådant bränsle för eget bruk ska inom tre månader från överlåtelsen eller införseln lämna skriftlig uppgift om överlåtelsen eller införseln till länsstyrelsen i det län där bränslet ska förbrännas, om svavelhalten i bränslet är så hög att förbränning utan svavelavskiljning inte är tillåten enligt 14 §.

En bunkerleverantör som levererar ett marint bränsle till ett fartyg med en bruttodräktighet över 400 och som måste omfattas av ett internationellt certifikat till förhindrande av luftförorening (IAPP-certifikat) ska

1. se till att en bunkerspecifikation och ett representativt förseglat prov på bränslet lämnas till fartygets befälhavare eller befälhavarens representant när bränslet levereras till fartyget,

2. se till att bunkerspecifikationen är avfattad på engelska och innehåller uppgift om

a) det mottagande fartygets namn och det unika identitetsnummer som tilldelats fartyget av Förenta nationernas internationella sjöfartsorganisation (IMO-nummer),

b) namnet på den hamn där leveransen sker,

c) det datum då leveransen påbörjades,

d) det levererade bränslets beteckning,

e) den levererade kvantiteten angiven i metriska ton,

f) det levererade bränslets densitet vid 15 grader Celsius uttryckt i kilogram per kubikmeter,

g) det levererade bränslets svavelhalt,

h) det levererade bränslets flampunkt uttryckt i grader Celsius, eller en redogörelse för att flampunkten har uppmätts till minst 70 grader Celsius, och

i) bunkerleverantörens namn, adress och telefonnummer,

3. se till att det till bunkerspecifikationen finns ett intyg om att det levererade bränslet

a) innehåller en svavelmängd som inte överstiger vad som är tillåtet enligt denna förordning, och

b) överensstämmer med de krav som följer av föreskrifter meddelade med stöd av 1 kap. 2 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg,

4. se till att intyget är utfärdat av bunkerleverantören, av en bränsleleverantör som bränslet härrör från eller av den som någon av dessa har utsett att för sin räkning utfärda ett sådant intyg, och

5. behålla en kopia av bunkerspecifikationen i minst tre år.

Förordning (2025:249).

Befälhavaren på ett fartyg som tar emot en leverans som avses i 34 § ska se till att den bunkerspecifikation och det prov som enligt 34 § lämnas vid leveransen tas emot och att provet bekräftas genom att dess försegling eller emballage förses med en signatur av befälhavaren eller av den som befälhavaren har utsett att för sin räkning bekräfta ett sådant prov.

Befälhavaren ska se till att

- bunkerspecifikationen finns i behåll på fartyget och lätt tillgänglig för tillsyn i minst tre år från den dag bränslet levererades, och

- provet finns i behåll på fartyget eller annars lätt tillgängligt för tillsyn tills det bränsle som provet avser huvudsakligen har förbrukats, dock i minst tolv månader från den dag bränslet levererades. Förordning (2025:249).

En bunkerleverantör som i sin verksamhet levererar bränsle till ett fartyg som avses i 34 § ska anmäla till Kemikalieinspektionen att bunkerleverantören bedriver sådan bunkringsverksamhet.

Kemikalieinspektionen ska föra ett register över de bunkerleverantörer som anmälts enligt 36 §.

Naturvårdsverket får i fråga om svavelhalten i bränsle meddela ytterligare föreskrifter om uppgiftsskyldighet enligt
14 kap. 13 § 2 miljöbalken. Förordning (2023:127).

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i
2 kap. 21, 27 och 29-32 §§ miljötillsynsförordningen.

Förordning (2020:653).

Vid tillsyn över att denna förordning följs ska myndigheterna utföra prov och analyser på ett sådant sätt som krävs enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/802, i den ursprungliga lydelsen, och de genomförandeakter som antagits med stöd av den bestämmelsen. Förordning (2023:127).

Vid tillsyn över att en metod för att minska utsläpp uppfyller kravet i 25 § ska tillsynsmyndigheten, i fråga om fartyg som för en EU-medlemsstats flagg, godta de utrustningar och andra tekniska metoder som

1. har godkänts enligt lagen (2016:768) om marin utrustning, föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller motsvarande bestämmelser i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

2. har godkänts av Europeiska kommissionens kommitté för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg
(COSS). Förordning (2016:772).

Om Transportstyrelsen får kännedom om att en bunkerleverantör av marint bränsle eller någon annan som säljer marint bränsle inte har följt denna förordning eller en föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen, ska Transportstyrelsen rapportera detta till Kemikalieinspektionen.

Kemikalieinspektionen ska svara för sådan rapportering till Europeiska kommissionen som krävs enligt artikel 14.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/802, i den ursprungliga lydelsen, och som hänför sig till bunkerleverantörernas skyldigheter enligt artikel 6.9 och
6.10.

I samband med rapporteringen ska Kemikalieinspektionen även lämna sådana upplysningar om tillgången till marina bränslen som avses i artikel 6.7 i samma direktiv. Förordning (2023:127).

Transportstyrelsen ska svara för sådan rapportering till Europeiska kommissionen som krävs enligt artiklarna 6.8 och
14.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/802, i den ursprungliga lydelsen, och som inte omfattas av rapporteringsskyldigheten enligt 43 § denna förordning.

Förordning (2023:127).

Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940)
om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

I 19 kap. 1 § miljöbalken finns bestämmelser om överklagande.

Bestämmelser om straff och förverkande finns i 29 kap. miljöbalken. Bestämmelser om miljösanktionsavgifter finns i 30 kap. miljöbalken och i förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter. Förordning (2018:635).