4 kap. Specialistkompetens

Den legitimerade läkare som vill uppnå specialistkompetens ska genomgå vidareutbildning under minst fem år för att förvärva de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som föreskrivits för den sökta specialistkompetensen. Specialistkompetensen ska förvärvas genom tjänstgöring som läkare under handledning och genom deltagande i kompletterande utbildning (specialiseringstjänstgöring). Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om indelning och benämning av de specialiteter inom vilka specialistkompetens kan uppnås samt om vad som ska krävas för att få bevis om specialistkompetens. Meriter från utbildning på forskarnivå får tillgodoräknas i specialiseringstjänstgöringen. Socialstyrelsen får meddela närmare föreskrifter om tillgodoräknande av sådana meriter. Förordning (2008:1241).

Den legitimerade tandläkare som vill uppnå specialistkompetens skall ha utövat allmän tandläkarpraktik under minst två år efter att ha fått legitimation som tandläkare och skall därefter genomgå vidareutbildning under minst tre år för att förvärva de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som föreskrivits för den sökta specialistkompetensen. Specialistkompetensen skall förvärvas genom tjänstgöring som tandläkare under handledning vid en klinik som godkänts av Socialstyrelsen och genom deltagande i kompletterande utbildning (specialiseringstjänstgöring). De specialiteter inom vilka specialistkompetens kan uppnås är följande. 1. Pedodonti 2. Ortodonti 3. Parodontologi 4. Oral kirurgi 5. Endodonti 6. Oral protetik 7. Odontologisk radiologi 8. Bettfysiologi

Socialstyrelsen skall meddela föreskrifter om vilka kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som skall gälla för varje specialistkompetens (målbeskrivningar). Socialstyrelsen får också meddela ytterligare föreskrifter om vidareutbildning för specialistkompetens.

Socialstyrelsen får när det finns särskilda skäl meddela bevis om specialistkompetens till en legitimerad läkare eller en legitimerad tandläkare trots att hans eller hennes utbildning inte uppfyller villkoren i 1 respektive 2 §.

Av 3 kap. 9 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område framgår att en legitimerad sjuksköterska som har specialistsjuksköterskeexamen enligt högskoleförordningen (1993:100) har rätt att använda en skyddad specialistbeteckning (specialistsjuksköterska). Förordning (2001:319).

Fullgjorda äldre vidareutbildningar och direktspecialiseringar, inom motsvarande specialområde och i förekommande fall med motsvarande inriktning som sägs i högskoleförordningen (1993:100), vilka godkänts av regeringen eller av regeringen erkänd utbildningsanordnare, ger också rätt att använda en skyddad specialistbeteckning. Förordning (2001:319).

En legitimerad sjuksköterska som genomgått vidareutbildning i ett land som inte omfattas av EES-avtalet eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan kan efter prövning av Socialstyrelsen medges rätt att kalla sig specialistsjuksköterska om utbildningen till sin längd och sitt innehåll motsvarar specialistsjuksköterskeexamen enligt högskoleförordningen (1993:100). Sådan rätt medges endast för de specialområden och i förekommande fall den inriktning som anges i högskoleförordningen (1993:100). Förordning (2002:148).