Den som planerar att driva en verksamhet som kan påverka miljön ställs tidigt inför en avgörande fråga: behöver jag söka tillstånd, eller räcker det med en anmälan? Svaret avgörs i hög grad av miljöprövningsförordningen, som delar in miljöfarliga verksamheter i olika prövningsnivåer. Den här guiden förklarar i klartext vad beteckningarna A, B och C betyder, vem som prövar vad och hur du själv kan ta reda på vilken nivå som gäller för din verksamhet.
Tre nivåer plus de verksamheter som faller utanför
Förordningen bygger vidare på reglerna om miljöfarlig verksamhet i nionde kapitlet i miljöbalken. Enligt 1 kap. 1 § innehåller förordningen bestämmelser om tillståndsplikt och anmälningsplikt för verksamheter och åtgärder som avses i det kapitlet. I praktiken sorteras verksamheter i tre nivåer som betecknas med bokstäver:
- A: tillståndsplikt, prövas av mark- och miljödomstol.
- B: tillståndsplikt, prövas av länsstyrelsen.
- C: anmälningsplikt, anmälan görs till tillsynsmyndigheten.
Utöver dessa tre finns en stor grupp verksamheter som varken är tillstånds- eller anmälningspliktiga. De brukar kallas U-verksamheter i dagligt tal, alltså sådana utan särskild prövningsplikt enligt förordningen. Att en verksamhet saknar A-, B- eller C-kod betyder dock inte att den är fri från krav. De allmänna hänsynsreglerna i andra kapitlet i miljöbalken och kommunens tillsyn gäller ändå.
Vad bokstäverna betyder i lagtexten
Skillnaden mellan tillstånd och anmälan är grundläggande. Av 1 kap. 3 § framgår att en tillståndspliktig verksamhet inte får bedrivas utan ett sådant tillstånd som avses i 9 kap. 6 § miljöbalken. Tillståndet ska alltså finnas på plats innan verksamheten startar. För anmälningspliktiga verksamheter säger 1 kap. 10 § att verksamheten inte får bedrivas utan att vara anmäld till tillsynsmyndigheten.
Beteckningarna A och B handlar om vem som prövar tillståndet. Enligt 1 kap. 6 § innebär tillståndsplikt A att frågan prövas av mark- och miljödomstol, medan tillståndsplikt B innebär att den prövas av länsstyrelsen. Hos länsstyrelsen är det en särskild miljöprövningsdelegation som fattar beslut i tillståndsärenden, en ordning som följer av en egen förordning om miljöprövningsdelegationer.
Logiken bakom uppdelningen är att de mest omfattande och miljöpåverkande verksamheterna, A-nivån, prövas av domstol, medan B-nivån prövas av länsstyrelsen. C-nivån omfattar mindre verksamheter där en anmälan till den kommunala tillsynsmyndigheten anses tillräcklig. Tillsynsmyndigheten är i de flesta fall den kommunala nämnd som ansvarar för miljö- och hälsoskydd, men i vissa fall är länsstyrelsen tillsynsmyndighet. Vem som är tillsynsmyndighet i ett enskilt fall framgår av miljötillsynsförordningen.
Så är förordningen uppbyggd: koder kapitel för kapitel
Förordningen är indelad i ett trettiotal kapitel, där det första kapitlet innehåller de allmänna bestämmelserna och de följande kapitlen tar upp en bransch i taget. Här finns kapitel för bland annat jordbruk, livsmedel, gruvor och täkter, kemisk industri, avfall och energi.
I varje branschkapitel beskrivs enskilda verksamheter, ofta med tröskelvärden som anger hur stor eller intensiv en verksamhet måste vara för att hamna på en viss nivå. Till varje sådan verksamhet hör en verksamhetskod, ett nummer följt av en bokstav. Bokstaven är just A, B eller C och talar om vilken prövningsnivå som gäller. En och samma typ av verksamhet kan ha flera koder, där en större anläggning får A eller B och en mindre får C.
Hur avgör jag vilken nivå min verksamhet hör till?
Du kan komma långt på egen hand genom att arbeta dig igenom förordningen systematiskt:
- Börja med att identifiera vilken bransch eller typ av verksamhet det handlar om, och leta upp motsvarande kapitel.
- Läs beskrivningarna av de enskilda verksamheterna i kapitlet och jämför tröskelvärdena, till exempel produktionsmängd, lagrad volym eller anläggningens storlek, med din egen verksamhet.
- Notera verksamhetskoden och bokstaven. Bokstaven visar om du behöver söka tillstånd hos domstol (A), söka tillstånd hos länsstyrelsen (B) eller lämna en anmälan till kommunen (C).
- Tänk på att en verksamhet kan träffas av flera koder samtidigt om den rymmer flera olika moment.
En vanlig fallgrop är ändringar. Att utöka eller bygga om en befintlig verksamhet kan i sig vara tillståndspliktigt, även om grundverksamheten redan har tillstånd. Reglerna om detta finns i 1 kap. 4 §, och det är klokt att stämma av en planerad förändring innan den genomförs.
Två tidsregler som är lätta att missa
Två praktiska regler i nionde kapitlet i miljöbalken är värda att känna till tidigt, eftersom de styr både din tidsplan och din riskbild.
Den första gäller väntetiden för anmälningspliktiga verksamheter. Enligt 9 kap. 6 c § miljöbalken får en anmälningspliktig verksamhet påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inget annat anges i föreskrifter eller i ett beslut från tillsynsmyndigheten i det enskilda fallet. Du kan alltså inte räkna med att sätta i gång direkt efter att anmälan lämnats in. Planera in dessa veckor i ditt tidsschema.
Den andra regeln gäller även verksamheter som vid en första anblick verkar slippa undan prövningsplikt. Av 9 kap. 6 a § miljöbalken framgår att tillsynsmyndigheten får besluta att förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd, även om tillståndsplikt inte följer av föreskrifterna, om verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Att din verksamhet saknar A-, B- eller C-kod är därför ingen garanti för att tillstånd aldrig kan krävas.
Sista ordet har myndigheten
Den här guiden ger en orientering, inte ett besked i det enskilda fallet. Gränsdragningen mellan nivåerna kan vara svår, och tröskelvärden och koder ändras över tid när förordningen revideras. Det är därför tillsynsmyndigheten, oftast kommunens miljönämnd, och länsstyrelsen som lämnar det bindande beskedet om vad som gäller för just din verksamhet. Vid minsta tveksamhet bör du kontakta dem tidigt i planeringen. En fråga ställd i god tid är betydligt billigare än ett tillstånd som söks för sent eller en anmälan som glöms bort.